Oskadliggjord

Christoffer Röstlund Jonsson lider av att se hårdrocken anpassas till sexåringar

helskärm

Elfte september 2001 är jag i USA hemma hos en kompis och hans vinylsamling. Medan tv:n visar en dödskult som störtar plan in i hus diskuterar vi vår livslånga dyrkan av en annan dödsälskande kultur: hårdrock.

Ben tar fram de schweiziska avantgardisterna Hellhammers debut. Han berättar att när han som pojke såg omslagets storkukade hornkung, då förstod han att det var kört. Direkt till evig fördömelse utan att passera gå.

Jag minns mina egna definierande ögonblick från de unga åren, när jag insåg att verkligheten inte är en plats för Bumbibjörnar. Som när jag förstod att Axl Rose sjöng om heroin och dess förödmjukelse, eller när jag funderade kring varför Venom ville ligga med döende horor, eller när jag via ett lexikon tydde vad Sodom menade med Sodomy and lust.

Satan, sex, döden – oavsett om du ser det som ett skådespel eller allvar, går det inte förneka att det är skuggsidan som utgör hårdrockens inre kärna. Att plocka bort natten ur metal är som att ge Romeo och Julia ett lyckligt slut. Visst muckar folk med Shakespeare och gör även hans livsverk barntillåtna. Men ingen konstyttring oskadliggörs så effektivt av att infantiliseras, som just hårdrocken. Tyvärr är det exakt det som görs i den färska svenska barnboken Jacks rockiga resa. Jag greppar att författaren Therés Stephansdotter Björk hyser en genuin kärlek till konsten – hon GILLAR metal. Men det slår inte väl ut när djävulens jingelmakare ska bo i det magiska landet Metallien och anpassas till sexåringar.

Vad ÄR poängen?

Jag må vara en cynisk gubbe som gnäller på att hans kulturarv blivit Svennebanans lekstuga. Men jag är även pappa. Och jag är fullt nöjd med att Nina Kanin är en gullig kanin och inte Nina Napalm, Axe Riffmaster of the Dragonhearts Universe. Mina intressen är mina intressen och de behöver inte anpassas till mitt barn, tack så mycket.

Jag kommer att fälla en tår när min dotter vill titta på Idol. Dock är det hennes val. Jag tröstar mig med att det i alla fall finns en möjlighet att hon får uppleva en förlösande sekund, då hon av egen fri vilja börjar googla Necrophiliac tack vare mina Slayer-

vinyler.

Trist att hennes kamrater inte ens har en chans att få vara med om det jag och Ben upplevt i vår barndom. Bakom varje hörn lurar numera en vuxen som vill pracka på ungarna ett spexigt djävulstecken, ett urvattnat mellobidrag eller – en hårdrocksbarnbok.

Christoffer Röstlund Jonsson