Därför tar inte en norrlänning i hand

Petter Lindgren läser en kulturhistorisk jämförelse av nord och syd

Tänk dig för innan du hivar fram kardan till en norrlänning.

För norrlänningarna, skriver Lilian Ryd i Vi åt aldrig lunch, en omfångsrik skildring av norrländska kulturmönster kontra sydsvenska, har handskakandet kommit att symbolisera överheten, typer som bara vill "lura åt sig skog, förstöra fisket, skriva fula kontrakt".

Än värre blir det om man dristar sig att le samtidigt som handen sticks fram, "en skarp varning om höggradig, för att inte säga kriminell girighet". Reflexen sitter fortfarande i hos många, trots att handskakandet (liksom bryggkaffet) började sprida sig norrut redan på 50-talet. "Försök inte med mig!" skriver Ryd, bördig från Vuollerim i Lappland.

Varför blev norrlänningarna som de blev. "Varför känner vi oss alltid lurade både när vi ger ut pengar och när vi tar emot, varför har vi detta omogna och nervösa förhållande till företeelsen pengar?" Sådana frågor försöker Ryd besvara i sin bok.

Pengar är något förhållandevis nytt i Norrland, menar hon. Sydsvenskarna har haft över 1 000 år på sig att vänja sig vid det klassamhälle som uppstår i penninghushållningens spår, medan norrlänningarna länge och till övervägande delen har varit naturhushållande. Därför är de ovana vid att ta anställning, ovana vid att sälja sin tid och ork för pengar. "Att köpa och sälja, det är bara för dalkusar, slashasar, och ingenting för en karl. En hårfin gräns skiljer försäljaren och tjuven."

Ryd exemplifierar ofta med sig själv och sin uppväxt, vilket gör skildringen underhållande och ofta gripande. Som när hon som nyinflyttad i Stockholm på 70-talet lierar sig med ett gäng kringlodande vänstersympatisörer ur över- och medelklassen och missförstår vad som i dessa kretsar menas med "pank". Till skillnad från Ryd är de nya vännerna bara panka för tillfället, i plånboken. Aldrig på banken, där sparkapitalet förvaras men sällan rörs.

"Kapital, det ordet kände jag mest till från Karl Marx", skriver Ryd, som för att bättre förstå de övre klassernas pengasyn liknar den vid gamla dagars vedhushållning på landsbygden. "Skulle daglighögen krympa skaffar man hem ny ved. Man börjar inte rycka i de symmetriskt anlagda, raka och fina och vältorkade gamla travarna. Dem ska ju barnen ärva."

Vi åt aldrig lunch är en överdådig bok, och här och där blir det för mycket. Allt ska med, snobbvimlet i Båstad skärskådas, liksom etiketten i en hemlig akademi för svensk folkkultur. Medelklassfeminismen och kulturlivet får sig en känga och ibland blir Ryd onödigt generaliserande. Enhetligheten inom kulturen kommer sig bland annat av, menar hon, att en stor del av utövarna har föräldrar och släkt som "hjälper till med pengar, betalar den konstnärliges hyror, bilreparationer och kläder och glasögon, ibland decennier i sträck". Det vete fan. Det låter mer som Författarfonden eller Konstnärsnämnden.

Men de självbiografiska kapitlen om barndomen och släkten i Vuollerim, bokens kärna, känns ändå som det friskaste och mest lärorika jag läst på länge. "I skolböckerna var det björkhagar för hela slanten, liksom på planscher och bonader och i filmer. Björkhagen trängde in i mina minnen så till den grad att jag först decennier senare insåg att jag aldrig sett en i verkligheten." Sådana passager förlåter mycket och är nyttig läsning för en lövskogsblasé sydlänning som jag själv.

Tidigare har Lilian Ryd, född 1949, journalist och författare, givit ut Kvinnor i väglöst land (1995), om nordsvenskt kvinnoliv från 1800-talet och fram till 1950.

Kulturhistoria

Lilian Ryd

VI ÅT ALDRIG LUNCH

Petter Lindgren