Jag vill inte dö för Vilks rondellhund
Om en kvinnlig konstnär lycklig lät sig fotograferas med en yxa i hand skulle hon, hur hotad hon är var, rekommenderas samma spännbälte som Anna Odell en gång hamnade i. Medelålders, vit man verkar på egna villkor. När Expressens/Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman bloggar om den stackars Lars Vilks, sitter han kongenialt nog i bastun.
Det är alltid lätt att försvara det fria ordet för den vars åsikter man delar. Ilmar Reepalus frihet att yttra sig om den israeliska ockupationspolitiken anses inte mycket värd.
Det är när den avskyvärda uppfattningen stoppas som yttrandefrihetsvännerna verkiga patos testas. Det var inte länge sedan Björn Wiman exploderade över att jag försvarade förintelseförnekaren David Irvings rätt att möta hundratals kritiker, däribland jag själv, på en litteraturfestival i Lillehammer. Världshistoriens största tragedi får bara diskuteras av oss som vet att den har inträffat. Så slipper vi läsa in oss på ämnet.
Det finns värdiga och ovärdiga offer, när ordet inte längre är fritt.
Lars Hillersberg var en ”gränslös” tecknare, för att använda det epitet Vilks alltid ursäktas med. År ut och år in förfasades borgerligheten över hans bilder av kapitalister med krokiga näsor. Den som publicerade honom rumpades upp av ett mangrant etablissemang. Kan ingen bara ta hans tuschpennor och bryta sönder dem en gång för alla? När Hillersberg dog hördes en lättnadens suck.
Yttrandefriheten är till för att skydda den avvikande åsikten. Tillhör Lars Vilks syn på muslimer en minoritet? En mycket stor minoritet i så fall, men oavsett procentsatserna har han rätt att tala och skapa. Yttrandefriheten måste vara allas eller ingens. Jag är bara så trött på att dess gränser alltid ska testas på muslimer.
I en annars vältänkt kolumn i Dagens Nyheter påminner Lars Linder om Voltaires tillskrivna maxim ”Jag ogillar vad du säger, men jag skulle dö för din rätt att säga den”. Det är den stoltaste men också tommaste av alla paroller – daterad sedan länge. Hur många är på allvar beredda att dö för en åsikt man finner förhatlig? Det vore ju förskräckligt om en av Sveriges bästa skribenter skulle offra sitt enda liv för Lars Vilks rätt att hetsa mot muslimer.
Jag skulle inte göra det.
Skulle Lars Vilks, mer hycklare än gycklare, pantsätta sitt liv för vår yttrandefrihet?
Svaret på den frågan ska visserligen en yttrandefrihetsfundamentalist inte bry sig om – en princip är en princip även om den inte delas av andra. Men om insatsen bokstavligen gäller liv eller död, måste man ändå välja sina strider.