Konstnär som jagar rasister
Sasha Huber försöker byta namn på fjäll uppkallat efter rasforskare
Häftklamrar.
Gnistrande, hårda sömmar på tunn träskiva.
Schweizisk-haitiska Sasha Hubers porträttserie Shooting Back skildrar män som på olika sätt skadat Haiti. Columbus, Papa Doc, Baby Doc.
Deras ansikten naglas fast, bokstavligen, som besvärjelse, bestraffning.
Sasha Hubers konst är fysisk: hon rider med ett plakat i Rio de Janeiro, flyger helikopter i Alperna, gör snöänglar, går loss med häftpistolen.
När hon nu visas på Botkyrka konsthall är det hela väl avvägt. Hennes olika projekt får varsitt definierat utrymme och helheten blir långt större än summan av delarna. Huber arbetar postkolonialt, drar orättvisor ur historia och samtid, bearbetar, protesterar och skapar nytt. Det är inte så ovanligt – jämförelser med Kara Walker ligger nära till hands – men
Huber arbetar oerhört konsekvent.
Den schweiziske geologen och rasforskaren Louis Agassiz är fokus i flera verk. Hans dokumenterande av ”underlägsna raser” visas i utställningen liksom en aktion där Huber vill döpa om den alptopp som bär hans namn till Rentyhorn, efter slaven Renty.
Det kan tyckas politiskt korrekt i överkant. Varför måste vi städa upp i en historia som varit smutsig? Är den sortens retuschering meningsfull? Det är också andemeningen i de svar hon får från beslutsfattande myndigheter i det lilla alplandet Schweiz.
Att läsa de vänliga men stelt formella, undanglidande svaren blir att ställas inför sin egen slappa vita attityd.
Det är helt enkelt lättare att stå ut med spåren av en rasistisk historia när den aldrig drabbat en själv. Och där ligger utställningens styrka: den är inte bara en samling dokumenterade symbolhandlingar – som att flyga upp på bergstoppen och sätta dit en plakett med det nya namnet, eller skriva brev om saken – utan projekt som tvingar till eftertanke, hos de närmaste åskådarna inte minst.
I verket Louis Who? What you should know about Louis Agassiz skildras publiken nästan lika mycket som den kolonialt maktfullkomligt ridande aktören, konstnären själv.
Huber lyckas både leka med roller, utforska glömd historia och nita fast bilden av förtrycket. På samma gång, i samma andetag. Och när hon mångdubblar sig själv i det solidariska verket Haiti Cherie betyder närvaron allt.
