Splittringen är styrka
Vänstern tassar på tå när den talar om islam, menar Daniel Suhonen i en artikel som publicerades på Aftonbladets kultursida den 25 februari. Om Suhonen formulerat sin artikel i form av en fråga i stället för ett påstående, hade han tvingats att närmare undersöka saken och kanske fått intressantare svar.
Artikeln är ändå vällovlig i sin ambition att ta upp en viktig diskussion: Är vänstern i sin kamp mot islamofobin här hemma, och mot förtryck i Nordafrika och Mellanöstern, okänslig för att vissa muslimer har en syn på mänskliga rättigheter som vänstern i alla andra sammanhang skulle finna förhatlig?
Ja, ibland.
Jag kan ta ett exempel som i åratal skavt i mig, men som Suhonen inte tar upp. Somliga inom vänstern viftar bort heders-våldet bland företrädesvis kurder, med argumentet att det finns våld mot kvinnor också bland etniska svenskar. Det är ju visserligen sant, men betyder det att vi inte ska prata om Fadime och Pela?
Det finns inom vänstern, precis som inom högern, de som tycker att alla frågor som rör kvinnor är pjosk. Andra menar att allt är regeringens fel; vissa fäder mördar sina döttrar för att de inte får jobb. Inom delar av vänstern finns också en postmodern kulturrelativism som inte vill ställa sig till doms över andra. Det finns de som menar att vi ska tiga om hedersvåldet, eftersom det bara spelar Sverigedemokraterna i händerna. Allt detta kan sammantaget ge bilden av att ”vänstern försvarar allt som har med islam att göra”.
Ett annat exempel är det Suhonen själv tar upp: Inom Broderskapsrörelsen finns det ett nätverk för progressiva muslimer, som har skrivit ett manifest där frågan om sexuella rättigheter för alla inte finns med. I går förklarade en av manifestförfattarna, Somar Al Naher, ledarskribent i Broderskaps tidning Tro & Politik och knuten till tidskriften Arena, att det hela är ”en miss” ( Aftonbladet 3 mars). Det är ett försvar som vänstern aldrig hade godtagit om det kommit högerifrån.
Suhonen skriver att jag har en okritisk hållning till Hamas. Han är inte ensam om att uppfatta mig så. Men det jag har gjort är att försvara palestiniernas rätt att välja den regering de önskar, på samma sätt som jag försvarar israelernas rätt att rösta fram hökar i Knesset. Jag har dock aldrig skrivit en skärskådande linjeartikel om Hamas som organisation (eller Hizbollah eller Muslimska brödraskapet, för den delen). Det har däremot Andreas Malm och Mattias Gardell, två av Suhonens andra måltavlor. De har gjort det här i Aftonbladet liksom i tjocka böcker som anmärkningsvärt många debattörer har giftstämplat utan att ha läst.
För mig har frågan om palestiniernas rätt att efter eget huvud välja sina företrädare varit en oomkullrunkelig princip. (Den uppfattningen delar jag för övrigt med Suhonen, men inte med flertalet liberaler som annars skryter om sitt demokratiska patos). Samma ideologiska ståndpunkt gör att jag försvarar Lars Vilks rätt att rita rondellhundar. Det betyder inte att jag känner mig lojal med hans projekt att hetsa mot muslimer.
Vänsterns styrka och svaghet är att den är brokig och splittrad, just för att den ständigt strider om vissa grundprinciper och strategiska vägval. Suhonen är inte, som en del tycks tro, den förste vänsterdebattör som diskuterar vänstern och islam. Motsvarande uppgörelser som vänstern ständigt genomlider och utvecklas av, förekommer aldrig inom borgerligheten. I kraft av sin hegemoni på alla plan, inte minst medialt, kan de glida genom tillvaron och tidningsspalterna utan att behöva rannsaka sig själva, till synes helt perfekta.
För några veckor sedan försökte jag förgäves initiera ett samtal där Sveriges intellektuella, oavsett ideologisk hemvist, diskuterar sin egen selektiva demokratisyn ( Aftonbladet 8 februari). Syftet var inte att upprätta en tribunal. Jag ville finna en metod som utkristalliserar vissa värden som alla humanister, från höger till vänster, borde kunna samlas kring – värden som är allvarligt hotade i den politiska och ekonomiska världsordning som nu råder. Mitt eget exempel var min brottningskamp med ”realsocialismen” bakom järnridån, och jag manade dagens borgerlighet att på samma sätt våga diskutera realliberalismen såsom den tagit sig uttryck i dagsaktuella Nordafrika och Mellanöstern.
Artikeln bemöttes med tystnad. Det enda svaret kom från Expressens kulturchef Karin Olsson ( 9 februari), som – lätt karikerat – skrev att vi är inte alls dumma och förresten är du mycket dummare och vi behöver inte ha nån åsikt om vi inte vill. Principlösheten upphöjd till norm, antiintellektualismen som en utväg för att slippa ta ställning. Så ser liberalismens unga kader, uppfostrad under det postpolitiska, ironiska 90-talet, på sin egen uppgift. Där och då gav jag upp idén om att liberalerna ska delta i ett offentligt samtal som självprövande går till botten med viktiga frågor. De har blivit helt ointressanta. Jag tänker på de svenska liberalerna som jag tänker på en nära väns begravning.
Hur ska världen se ut? Jag ställde frågan för några veckor sedan, och Suhonen formulerar den igen: Hur vill vänstern att de muslimer som nu reser sig ska forma sina samhällen?
Aron Etzler varnar för att vänsterns eufori över den arabiska revolutionen kan förbytas i besvikelse ( Flamman 24 februari). Det finns en rad objektiva faktorer som talar för ett vänsteruppsving – ökade klassklyftor, diktatur och nykolonial exploatering – men de hundratals strejker som präglat Egypten de senaste åren saknar ideologisk kompass. På grund av långvarig repression mot den sekulära vänstern finns det inga andra rörelser att vända sig till än de islamistiska. Och det är just folklig organisering som krävs för att en social revolution också ska bli en politisk revolution. Bara att bygga upp en ny statsförvaltning, kan ta åratal.
Situationen påminner lite om Pariskommunen 1871, som också uppstod helt spontant och saknade ett ideologiskt och organisatoriskt epicentrum. Enorma förhoppningar grusades, en elit byttes mot en annan, och det enda som blev kvar var den vackra maximen, att det är alltid rätt att göra uppror.
Vad som än händer i Tunisien, Egypten, Libyen, Oman, Jemen, Bahrain … människorna där har visat oss att det fortfarande går att störta regimer. Kanske är det detta, som skrämmer västvärldens makthavare allra mest.
Att bygga ett samhälle, att drömma om en annan värld, att leva ett liv som människa, är att formulera vissa principer. De måste ständigt omprövas i takt med att verkligheten förändrar sig. Det är en plattityd, men icke desto mindre giltig. Vänstern i alla dess schatteringar kommer att frilägga och revidera sina olika syner på islam många gånger, liksom man kommer att strida om den ”realislamism” som kanske blir frukten av den arabiska revolutionen.
Debatten har bara börjat.
