Vår upprördhet över diktaturer är selektiv
En gång var Muammar Gaddafi vår tids Usama bin Ladin. Han och Arafat. De var terroristledare långt innan nån hört talas om al-Qaida. 1986 bombade Reagan Libyen på bästa sändningstid – ”operationen” var anpassad för amerikansk tv – och bland de dödade fanns Gaddafis fyraårige son.
Det är en annan son som nu förklarar för libyerna att de kan vänta sig ett blodbad om de fortsätter att kräva demokrati och sociala reformer. Libyen är på det hela taget ett annat land – man har numera goda relationer till västvärlden, och USA räknar det inte längre till skurkstaterna.
Vad det beror på är höljt i dunkel.
Kanske har det nåt med oljan att göra.
På 80-talet, när Gaddafi var osams med gubben i Vita huset, var han världens ondaste man och en ständig figur i västerländska medier. När han blev kompis med USA blev det dödstyst om honom. Vår upprördhet över diktaturer är alltid selektiv.
Det är inte många månader sen det var massdemonstrationer och strejker i Grekland, Frankrike, Spanien, Portugal ... Resultatlösa.
Det är en rolig lek med tanken, vad som kunde ha hänt om den arabiska revolutionen hade brutit ut innan sydeuropéerna gick ut på gatorna.
Om araberna som manande exempel hunnit visa att en annan värld faktiskt är möjlig.
