Så plundrade de världen
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-02-18
Finanskrisen 2008 var ingen slump, olyckshändelse eller tillfällig dipp. 30 miljoner världen över blev arbetslösa på grund av planlagd kriminell verksamhet och amerikanska skattebetalare har skjutit till astronomiska summor så att skurkarna bakom den kan göra business igen. Charles Fergusons Oscarsnominerade dokumentärfilm Inside job är en raffinerad parad av vittnesmål om avregleringarnas vansinne.
Den ekonomiska krisen var en logisk följd av att finanskapitalet under Ronald Reagan-epoken fick politisk makt. Både ansvariga för krisen, som Harvardprofessorn Glenn Hubbard, och whistleblowers som IMF:s chefsekonom Raghuram Rajan, intervjuas. Medan skådespelaren Matt Damons speakerröst för berättelsen framåt visas klipp från katastrofen 2008 där ansvariga bankdirektörer blåljuger, slingrar sig och låtsas som det regnar.
Dokumentären är snygg, tydlig och återhållsam men bärs framåt av ett sådant informationsraseri att min penna går sönder efter fem minuter. Hur ska man återberätta denna härva av girighet, amoralitet och korruption? Finansmarknaden är ett djävulskt nät som griper kring hela samhället, de ansvariga är så många och transaktionerna så märkliga eftersom elitens osannolika förmögenheter inte skapas av befintliga värden utan växer ur spekulation kring förväntade avkastningar.
Charles Ferguson visar att politiker, direktörer och ekonomer visste att den globala ekonomin var ett pyramidspel. De visste att bankernas aggressiva utlåning till amerikanernas hus, utbildning och privatkonsumtion – lån som packades om till en oöverskådlig mängd obligationer, collateralized debt obligations (CDO:s) – skulle leda till kollaps. Människor med dålig ekonomi tilläts lån eftersom obligationer med hög risk också lovar högre avkastning på derivatmarkanden.
De ansvariga visste att försäkringsbeloppen för de credit default swaps, (CDS:er) som bolag som AIG sålde för att täcka CDO:ernas eventuella förluster vida översteg bolagens tillgångar. Och banker som Goldman Sachs inte bara köpte utan skapade också CDS:er för att spekulera mot sina egna CDO:er.
Inside job är en omskakande thriller med aktivistiska ambitioner. Matt Damon ber oss att försöka agera mot systemet, men filmen blir också komisk när de ansvariga, som vågat ställa upp, försöker hålla sina fejjor trovärdiga.
Nationalekonomer från Harward och Columbia får miljoner av finanskapitalet för att sprida särintresset att marknaden måste vara oreglerad som en vetenskaplig sanning. George W Bushs chefsrådgivare, professorn och konsulten Glenn Hubbard, prefekt vid Columbia, som mitt under bubblan 2004 skrev en rapport tillsammans med chefsekonomen på Goldman Sachs där de hyllar derivathandeln, blir irriterad när Ferguson för intressekonflikten på tal: ”I was polite enough to give you time. Foolishly I now see. But you got three minutes . Give it your best shot.”
Frederic Mischkin, professor vid Columbia och konsult, som hoppade av riksbankens styrelse mitt i den finanskris han varit med om att skapa, snubblar över orden vid frågan varför det inte framkommit att han fått 124 000 dollar av Islands handelskammare för att medförfatta rapporten Financial Stability in Iceland och varför han i sitt cv sedan ändrat titeln till Financial Instability in Iceland.
John Campbell, ordförande för den ekonomiska fakulteten på Harvard, blir först tyst och börjar sedan stamma när Ferguson undrar om han inte tycker det vore ett problem om en medicinsk forskare i ett vetenskapligt arbete ordinerar ett läkemedel samtidigt som 80 procent av hans inkomster kommer från företaget som tillverkar det.
Ett av finanselitens argument för att vi ska lämna dem i fred är att de sysslar med komplicerade saker bortom vår fattningsförmåga. Men några saker är lätta att förstå. En ny krasch framstår som oundviklig då Obamaadministrationen återrekryterade flera av de ekonomer som var ansvariga för krisen, som exempelvis Larry Summers. I egenskap av finansminister förhindrade han 1999 regleringen av derivatmarknaden, som han senare, som rektor på Harvard och konsult, tjänade 20 miljoner dollar på.
Det står klarare än någonsin att den ekonomiska, akademiska och politiska eliten inte drivs av någon ideologisk övertygelse om den fria marknadsekonomin överlägsenhet. De skiter i sådant. De vill ha en fri marknad därför att den gör dem och deras kompisar rika som troll.
Ann Charlott Altstadt
Fotnot: Inside Job har svensk premiär i kväll.
