Ny farao

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-02-10

Andreas Malm om
västs räddningsplan
för Egyptens diktatur

I två veckor har kommentatorer från alla håll lutat sig över Tahrirtorget och förutspått att rörelsen snart kommer att ebba ut, tappa kraft, krympa till en rännil. Massmobiliseringar av den här storleken kan väl omöjligen fortsätta veckor i sträck?

Hittills har alla sådana prognoser kommit på skam; varje gång analytiker – inklusive på Al-Jazeera English, revolutionens kanal par excellence – bedömt att massorna nu sjunker tillbaka har en ny jättevåg forsat fram genom Kairo, Alexandria, Mahalla, färska kampmetoder uppfunnits och fler människor dragits med.

Ändå klamrar sig Mubarakregimen fast vid makten. Hur är det möjligt? Svaret är, naturligtvis, att den fått hjälp med att höja skyddsvallarna mot sitt eget folk. Washington gick in i krisen med ett oreserverat stöd; den 25 januari, samma dag som revolutionen inleddes, förklarade Hillary Clinton att ”regimen är stabil och söker vägar för att möta sitt folks legitima behov”.

Att behålla Mubarak som amerikanskt armstöd i Egypten var Plan A. Den 27 januari förnekade Joe Biden att presidenten var en diktator; den 2 februari prisade Tony Blair honom som ”oändligt modig och en kraft för det goda”; den 5 februari fastslog Obamas sändebud till Egypten att ”Mubaraks fortsatta ledarskap är av avgörande betydelse”.

Från vår egen Carl Bildt har inte mycket hörts sedan den 1 februari, då Mubarak meddelade att han – som väntat – inte ställer upp till omval i september. Bildt hyllade beskedet som början på ”ett demokratiskt, pluralistiskt och stabilt Egypten”. Några timmar senare bussade regimen sina beväpnade gäng på demonstranterna.

Ingen västerländsk politiker i maktposition har ännu anslutit sig till demokratirörelsens enkla, självklara huvudkrav: diktatorn Hosni Mubarak måste bort. Nu.

Men under trycket från flodvågorna har plan A visat sig allt mer ohållbar. I stället har USA, som tre skribenter häromdagen visade i en briljant analys i Middle East Report, lutat allt mer mot plan B: att bärga och återanvända så mycket som möjligt av den förlista regimen, men offra individen Mubarak.

Formeln för denna plan är ”en ordnad övergång”; exekutorn heter Omar Suleiman. Sedan han utsågs till vicepresident, timmarna efter att NDP:s högkvarter bränts till grunden och revolutionärerna erövrat Tahrir-torget, har det blivit allt mer uppenbart att Suleiman är USA:s favorit som näste president. Varje kosmetisk eftergift från honom och Mubarak har attesterats i väst – den 7 februari konstaterade Obama att regimen ”gör framsteg” – och koreografin mellan Washington och Kairo har, under resningens veckor, blivit allt mer vältrimmad.

Vem är Omar Suleiman? Sedan 1993 har han lett den egyptiska underrättelsetjänsten. Det är han som i tät koordination med CIA etablerat Egypten som slutstation för terrormisstänkta; det är i hans tortyrhålor de försvunnit. Om möjligt har han varit ännu mer behjälplig för staten Israel. Det är han som hållit Gazaremsan låst från söder; han har opererat för att undergräva det folkvalda Hamasstyret.

Ingen har gjort så frenetiska försök att rädda Mubarakregimen som just staten Israel, men även den har kunnat svälja plan B. I de dokument från de senaste årens ”fredsförhandlingar” som Al-Jazeera offentliggjort framgår att Tel Aviv länge favoriserat Suleiman som efterträdare till Mubarak. Israeliska generaler har om och om igen prisat honom för hans förmåga att hålla ordning på både palestinier och sina egna medborgare. Inför delar av oppositionen har Suleiman deklarerat att Egypten ännu inte är redo för demokrati; han har omtalat demonstranterna på Tahrir-torget som barn och landsförrädare, insisterat på att Mubarak ska sitta kvar till september och försvarat de hatade undantagslagarna.

Detta är alltså den man väst utsett till ny farao. Planen är uppenbarligen att konsolidera regimen, rentvå dess rykte med pseudoreformer och bevara det egyptiska armstödets fundament – militärapparaten – intakt. Om Obama-administrationen var intresserad av demokrati skulle den naturligtvis ha ställt in det militära biståndet och klippt syreslangen till regimen. Men Egypten är inte Tunisien: Ben Alis lilla påvedöme har träffande jämförts med Lehman Brothers, medan Mubaraks rike är en storbank alltför värdefull för att tillåtas gå omkull. Vi bevittnar en geopolitisk bail-out-operation av historiska proportioner.

Inne i Egypten har den härskande klassen förstås ännu mer att förlora. Något av det nyttigaste som hänt de senaste dagarna är att klasspyramiden i denna diktatur – fram tills nyligen helt ointressant för våra medier – avslöjats i hela sin absurditet. Hosni Mubaraks förmögenhet har uppskattats till 70 miljarder dollar, vilket skulle göra honom till en av de rikaste individerna i världen. Salwa Ismail, professor i Mellanösternstudier och Egyptenexpert vid SOAS-universitetet i London, beskrev häromdagen i The Guardian hur Mubaraks hov omges av en krets på tusen familjer som tillägnat sig privatiserade företag och monopoliserat marknader, köpt upp mark till vrakpriser och ingått lukrativa avtal med utländska investerare i landets industri, mycket tack vare sina poster i NDP. Allt detta i ett land där nära hälften av befolkningen lever under fattigdomsgränsen.

När revolutionen nu går in på sin tredje vecka uppvisar den inga tecken på att försvagas. Tahrir-torget har förvandlats till en 55 000 kvadratmeter stor befriad zon. Självorganiserade människor garanterar säkerheten mot regimens ligister och iscensätter oupphörliga politiska diskussioner, samordnar aktioner med andra städer och fattar beslut genom handuppräckning eller acklamation. Det är det första offentliga rummet i Egypten där full frihet råder.

Sådant kan avfärdas som revolutionsromantik. Men det vackraste med Tahrir – ”befrielse” – är att politik plötsligt återuppfunnits som någonting större än en cyniskt begränsad förvaltningskonst. Vittnena till denna pånyttfödelse kommer inte från radikalt vänsterhåll. De återfinns kanske framför allt i amerikanska medier, som visat imponerande intresse och påfallande beundran för den egyptiska revolutionen: ”det här är det samhälle man vill leva i”, citerar New York Times en demonstrant på Tahrir-torget. ”Gud har botat mina krämpor här”, citeras en annan. ”Det är så här frihet känns”, utbrister en tredje. Eller: ”man blir en bättre människa av revolution”, som den egyptiska succéförfattaren Alaa al-Aswany sade till P1:s Cecilia Uddén häromdagen. Här finns en möjlig förklaring till att fler och fler egyptier går till Tahrir-torget i stället för därifrån: de har upptäckt ett nytt sätt att leva som de inte trodde fanns.

Från torgets beslutande församlingar kommer alternativet till både plan A och plan B. Varken Mubarak eller Suleiman, utan en nationell övergångsregering, en ny konstitution, ett upplöst parlament, obegränsad yttrandefrihet och fria val. Kraftmätningens utgång är ännu helt oviss. Den avgörs av vilken makt revolutionen kan mobilisera. Veckans våg av nya strejker är kanske det mest lovande tecknet: en underström av missnöje häver sig mot ytan – och, omvänt, vilka brott kontrarevolutionen är i stånd att begå. Men oavsett hur Egypten ser ut om en månad eller ett halvår, oavsett om ögonblicket grips eller går förlorat står det klart att demokratin har fått en ny probersten.

Vill västvärlden se demokrati i arabvärlden? Tar den som kallar sig demokrat ställning för den egyptiska revolutionen, mot regimen? Är Tahrir en utopisk möjlighet eller en fara att oroa sig över? De frågorna kommer att genljuda i den politiska debatten långt efter att tälten på torget plockats ned.

helskärm

Andreas Malm