Från arbetslös till meningslös

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-02-07

Jon Weman om
åtgärdspolitik som
skapar träskjobb för
att pressa ner lönerna

Arbetslösa i Motala målar om felfria stolar. I Linköping får de ”telefonträning”. I Stockholm gör de mätningar på en ”mångfaldsbarometer”. I Norrköping kan de av bemannings/coachföretaget LTB Kompetens syssla med att ”öka förståelsen för och medvetenheten om Fjärde Storstadsregionen som ett samlande begrepp för kommunerna inom regionen”.

Och i ett flertal städer runtom i landet sorterar de begagnade möbler och kläder, antingen på nystartade företaget Prio 1, som drivs av en moderat kommunpolitiker och sysselsätter 80 personer i en medelstor butik, eller på Myrorna, veteran i branschen som enligt tidningen Arbetsmarknadens granskning inte fått en enda praktikant i jobb sedan 2006.

Det handlar förstås om Fas 3, som öppnat helt nya affärsområden genom bidraget på 5 000 kr/månaden i utbyte mot en ”sysselsättning” för behövande arbetslösa.

I lokaltidningar runtom i landet droppar nu skandalerna in. Östgöta Correspondenten fick tag på listan över lokala anordnare – uppgifterna är annars hemligstämplade – och hittade tidigare dömda ekobrottslingar och företagare med konkurser och stora skulder bakom sig bland åtgärdsföretagens ägare. Västmanlands Läns Tidning intervjuar två arbetslösa med obotlig cancer som just nu väntar på att få sina placeringar.

Arbetslinjen gäller ända in i döden. En missnöjd arbetslös på företaget Personalstrategerna blev både avstängd och polisanmäld dagen efter att Östnytt besökt verksamheten.

Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS) verkar dock gilla modellen. I sin senaste rapport föreslår de ”välfärdsjobb”: ”en gradvis ökande skyldighet för någon som är arbetslös, och andra arbetsföra i utanförskapet, att utföra arbetsuppgifter som är meningsfulla för samhället men som inte annars skulle ha blivit utförda” – ”som annars inte skulle ha blivit utförda” är exakt samma magiska fras som återfinns i instruktionerna för Fas 3.

ALU, Aktivitetsgaranti, Fas 3, och härnäst kanske välfärdsjobb – med jämna mellanrum har åtgärderna bytt namn när de blivit allt för skamfilade, men innehållet har förblivit det samma, utom att ersättningen gradvis blivit lägre, villkoren sämre och förmånerna för anordnarna generösare.

När en till synes misslyckad politik lever kvar oberoende av hur mycket till synes välgrundad kritik som riktas mot den, beror det ofta på att politikens verkliga mål är andra än de föregivna.

Den verkliga tanken bakom åtgärdspolitiken uttrycktes nyligen ovanligt klart av forskarna Anders Forslund och Johan Viklund, i Långtidsutredningen 2011: ”Genom att programmen ’konfiskerar’ den arbetslöses tid, så kan såväl en anvisning till ett program som förväntan om att en anvisning komma att inträffa påverka den arbetslöses sökaktivitet.” Det ger ”en avskräckande effekt ... Den befintliga litteraturen visar att sådana anvisningseffekter, hoteffekter eller som vi valt att kalla det annonseringseffekter kan skapas på flera olika sätt. Lite tillspetsat skulle man kunna tala om ’träskjobb’ eller liknande insatser.” Så beskriver forskarna det yttersta syftet med alltihop: så många som möjligt av de arbetslösa måste fungera som ”effektiva konkurrenter om de befintliga jobben. Detta bör leda till en press nedåt på lönerna ...”

Med hot om träskjobb pressar man ned lönerna. Så kan man sammanfatta svensk arbetsmarknadspolitik. Varje gång åtgärderna, som nu, kritiseras för sin meningslöshet, missar kritiken må

let: det är meningslösheten (ur den arbetslöses synvinkel) som är själva meningen med dem. I en studie från IFAU, vår ledande institution för arbetsmarknadspolitisk forskning, förklaras de dåliga resultaten för två arbetsmarknadspolitiska program med att de ”kan ha framstått som alltför attraktiva”.

Forslund/Viklunds slutsatser är inte nya; redan 2002 skrev en av AMS analytiker om den dåvarande Aktivitetsgarantins ”avskräckande verkan” och att ”dess största förtjänst kan ligga just i hotet att placeras i den”. 2004 förklarade Arbetsförmedlingens ledning i interna instruktioner till förmedlarna att målet var ”ökad sökaktivitet för att motverka inflationsdrivande löneökningar”.

Så ser man på Sverige – detta åtgärdsland – från dess konstruktörers synvinkel. Ur invånarnas synvinkel, kan vi exempelvis lyssna till vad en anonym arbetslös skriver i ETC:s diskussionsforum:

”Jag vet inte hur jag hamnade här, jag vet inte vad det var jag gjorde fel egentligen, varför jag inte klarade av att vara attraktiv för arbetsmarknaden. Jag ser inre bilder från slakteriet jag sommarjobbade på när jag var femton, men jag står på fel sida av processen att förvandla levande varelse till ätbart kött. Jag är kanske ingen människa längre? Är det därför jag tänker på slaktdjuren? En människa är någon som arbetar och får betalt. Vem är jag om jag är den som man får betalt för att förvara och sysselsätta?”

Jon Weman