Vägvisaren
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-23
Daniel Suhonen om professorn som sjunger socialdemokratins lov
I en säng i New York sitter en brittisk-amerikansk historieprofessor uppstagad med kuddar. Tony Judt (1948–2010) är hittills känd för sitt praktverk Postwar om Europa efter 1945 där han tecknar en sammanhållen historia för öst- och väst. Han var också fast medarbetare på New York Review of Books och har undervisat och forskat vid ett antal prestigeuniversitet i Europa och USA. Men nu, drabbad av den ovanliga och svåra muskelsjukdomen ALS, kämpar han mot klockan. Två böcker ska han skriva under sina sista år, allt mer desperat över sina vikande muskelfunktioner som försvinner, en efter en. Det blir den politiska pamfletten Illa far landet och Minneshärbärget, som bägge nu ges ut av det oberoende förlaget Karneval.
Vad är det då Judt vill säga? I Illa far landet sjunger han ett försvar för den socialdemokratiska tanken – inte som den utvecklats, utan sådan den en gång var och borde vara. Boken blir ett försvarstal för en humanistisk vänsterhållning – i ett avslutande kapitel som heter just Vad är levande och vad är dött i socialdemokratin? – tar han avstånd från marxisternas dogmer men också från den postmoderna vänsterns moralupplösning.
Här tecknas det idémässigt keynesianska block som över hela västvärlden under de trettio lyckliga åren 1945–1975 skapade både Great Society i USA och Europas välfärdsstater. Att det fanns konsensus om full sysselsättning och välfärdspolitik var slutsatsen av andra världskriget, menar Judt. Det var lika mycket en rå liberalism, som nazismen, som dog i bunkern i Berlin: alla insåg att det behövdes något annat. Därför skapades samhällen som präglades av insikten att utan ett visst mått av välfärd, full sysselsättning och anständighet så kommer vi att kastas in i fler krig och ny fascism.
På 1980-talet var ruinstäderna av år 1945 bortglömda och därmed kunde Thatchers och Reagans revolution sätta i gång. I dag står vi i ett egoistiskt, tillväxtkramande konsumtionssamhälle som avvecklar allt fler av de funktioner som gjorde det någorlunda mänskligt. Omfördelningen har minskat, de rika skor sig genom väldiga skattesänkningar och berikar sig ännu mer när offentliga servicemonopol privatiseras med enda känd konsekvens: sämre och dyrare service för medborgarna.
Socialdemokratin lyckades skapa ett anständigt samhälle, men i dag tycks inte ens socialdemokraterna själva minnas vad de en gång tog sig för. Judt gör också rent hus med ”vänsterpolitiker” ur sin egen generation – Tony Blair, Bill Clinton, Segoléne Royal – som en hög kallsinniga roffare som starkt bidragit till förfallet.
För Judt handlar det om en moraluppfattning där tåg som går i tid, människor som har arbete och sjuka som får vård faktiskt är bättre än förseningar, arbetslöshet och vårdköer; inte av nostalgiska skäl, utan av politiska. Det är uppfriskande att höra en amerikansk professor – tillhörande eliten – agitera som en gräsrot i fackföreningsrörelsen.
I Minneshärbärget berättas i några korta essäer baserade på författarens minnen av brytningen med ungdomsårens radikala sionism, fascinationen för tåg och vägen in i akademins finrum. Här utvecklar han romanförfattarens humor och berättandet blir ett slags kropp till den teori som fyller Illa far landet.
Att vissa av bokens brottstycken återfinns på mer än ett ställe blir ibland besvärande när bägge böckerna läses efter varandra.
Kanske blir de väl tillbakablickande men de pekar ändå märkligt nog framåt – ständigt kretsande kring den i dag så påfallande frånvarande frågan om vilket samhälle vi egentligen vill ha.
Judt är historikern vars sista uppgift var att försöka få oss att minnas ett unikt samhällsbygge medan det vittrar sönder. Kanske kan Illa far landet bli den teoretiska grundtext som vänstersocialdemokraterna alltid tycks ha saknat?
I augusti 2010 avled Tony Judt och kanske blir han själv den bästa bilden över socialdemokratins tillstånd: tanken klar och stark, medan kroppen förtvinar här på jorden.
Daniel Suhonen
