Någon som Sun Axelsson älskar man hela livet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-18

"Hon skrev sensuellt, vackert men även politiskt bitskt"

Första gången jag träffade Sun Axelsson var hösten 1987. Var nånstans? På Manilla? Penklubben? Det minns jag inte, men hon hade skrivit en positiv recension i Expressen av en diktsamling jag gett ut, och fortsatte hyllningen mellan skål och vägg, och så fick jag en puss på kinden.

En sån människa fortsätter man att älska hela livet, även om vi inte sågs så ofta. I officiella sammanhang, förlagsfester mest. Hon var alltid glad, spontan, en människa lätt att tycka om.

Jag kände förstås till henne långt innan dess. Hon hade bott i Chile och lärt känna Pablo Neruda, och jag läste med stor glädje hennes roman därifrån, Eldens vagga, från tidigt 60-tal och senare den avslöjande romanen från militärjuntans Grekland, Stenar i munnen, som hon publicerade 1969 under pseudonymen Jan-Olov Hedlund. Då bodde hon fortfarande kvar i Grekland.

Under Pinochets blodiga statskupp i Chile 1973 befann hon sig i landet och skildrade den fasansfulla upplevelsen i Terrorn i Chile som utkom året därpå.

Hon debuterade 1959, 25 år gammal, med en diktsamling och gav sammanlagt ut trettiotalet böcker i alla genrer och verkade som kritiker och redaktör. Mest känd är nog Honungsvargar (1984), andra delen i en självbiografisk trilogi som skildrar en ung kvinnas väg ut i livet. Det är en roman som doftar av stockholmskt och parisiskt 50-tal och som senare blev långfilm.

Hon skrev sensuellt, vackert men även politiskt bitskt. Hon var en självklar feminist utan att göra väsen av det. Som människa var hon en person som utstrålade värme och livsglädje. Jag önskar att jag fått träffa henne ännu mer.

Gunder Andersson