Mager morot till kulturen
Claes Wahlin: "Vi står inför en nedmontering av konst-
livet utan like i modern tid"
De kulturpolitiska dråpslagen faller tätt. Vi har en kulturminister som skulle tacka nej till en extra miljard från finansministern, eftersom hon hellre vill att man ska satsa på frihetsreformen, alltså avsäga sig det statliga ansvaret för samhället till förmån för skattesänkningar. Hon är en av få ministrar som helst vill bli av med sitt ansvarsområde.
Vi har också, i Stockholm, ett kulturborgarråd – Madeleine Sjöstedt – som nu med gott bistånd av kulturförvaltningen gör vad man kallar en omfördelning av bidragen. Fria Teatern blir av med 750 000 kronor, i stället får till exempel Bio Rio 100 000 kronor, de senare förmodligen för att sända opera live digitalt, en konst som produceras någon annanstans än i Stockholm, Sverige.
Bland motiveringarna för nedskärningarna dyker formuleringar kring bristande förnyelse upp – alltså en vag, men likväl konstnärlig bedömning – samt att man inte når sitt närområde. Friteatern, alla dessa mer eller mindre etablerade grupper som sedan decennier tillbaka står för just förnyelsen inom teatern, förväntas alltså att med allt mindre resurser och krav på en ökad biljettförsäljning se till att förnya sig. Och hur är det tänkt att det skulle gå till?
Låt oss leka med tanken att Sjöstedt skulle få ansvar för vården i stället för kulturpolitiken. Då skulle närakuterna få stora problem. Om de inte lyckas attrahera nya patientgrupper drar man in tjänster. Om de därtill envisas med att använda samma gamla behandlingsmetoder blir de näpsta för att de inte förnyar sig. Det är också olyckligt att de behandlar flera gamla patienter, när de ju i stället ska söka nå de unga, än så länge alltför friska grupperna. Dessutom borde man ta hjälp av näringslivet. Vilket företag vill visa sig hjärtlöst?
Vi står inför en nedmontering av konstlivet utan like i modern tid. Bristen på kunskaper kring konstens och kulturens plats och funktion i samhället bland de styrande politikerna är skrämmande. Alltmer liknar kulturpolitiken ett slags dressyr, pisk med ena handen, en mager, ganska torr morot i den andra. Böj knä! Såja, nafsa lite rotfrukt.
