Att brottas med Gud
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-12-24
Ann Charlott Alstadt
om vad tre barnbiblar från
olika viktklasser vill lära ut
Varje december får jag en känsla av högtidlig helighet som är omöjlig att matcha med pynt, jesusbarn, pepparkakor och granar. Det handlar om ett religiöst spår som barndomens söndagsskola plöjde upp i min hjärna. Och varje jul brukar jag läsa evangelierna och de andra historierna i barnversion för min son. För de riktigt små är barnbiblarna oskyldigt sagoaktiga med sin knapphändiga information och glada knubbiga färgsprakande figurer.
Jesusberättelserna för de minsta är ett trivsamhetens triumftåg från Betlehem till Jerusalem, där Golgatas korsfästelse ofta saknas. Och när barnbiblarna blir
lite mer detaljerade kan Bibeln funka som en främmande saga av bröderna Grimm. Men ju större och mer moraliskt medveten min son blir – nu är han åtta – desto knäppare framstår också Bibeln.
Visst har John Maynard Keynes rätt i att en gudsbrottning har ett intellektuellt värde, men jag vill veta hur kyrkan officiellt har tänkt att jag ska förmedla berättelserna i Barnens Bibel till min son.
Svenska kyrkan har delat ut 850?000 exemplar av Anne de Vries Barnens Bibel, i översättning av Ylva Eggehorn, till landets fem- och sexåringar. Med sin mer avancerade text och vuxna teckningar är den menad att följa barnet länge.
Att kyrkan har problem med Gud är uppenbart, eftersom boken är ett klassiskt exempel på historierevisionism. Den försöker dölja Guds obegripliga grymhet, hans godtycklighet och hans enormt svartsjuka bekräftelsebehov, dels genom selektivt urval dels genom att göra om historierna. Men den Gud som retuscheras fram är ändå inte någon jag vill att min son ska umgås med. Det är omöjligt att acceptera att Gud befaller Abraham att offra sin son även om han i Barnens Bibels censurerade version avbryter Abraham långt innan han hunnit spänna fast Isak och höja kniven.
Det brukar hävdas att Darwins evolutionslära är så kontraintuitiv att den är svår att acceptera för det mänskliga psyket. Det samma gäller Guds uppträdande i Bibeln. Hans obegripliga favorisering av Abel framför Kain, och Jakob framför Esau, får katastrofala konsekvenser och strider mot allt det vi känner och vet är rätt. Hur gammal anser Svenska kyrkan egentligen att man ska vara för att ta in hela vidden av Guds skändligheter, så som steningar, gruppvåldtäkter, pest och massakrer?
En del berättelser måste förstås komma till barns kännedom även i ett selektivt urval. När Mose är uppe på Sinai berg och får stentavlorna av Gud väljer folket att i stället dyrka en guldkalv. I Barnens Bibel blir det förstås ett himla liv när det uppdagas, men stycket avslutas med försäkringen att Gud ”älskade folket mycket mer än Mose någonsin skulle kunna göra”. I Bibeln hugger i stället Mose och hans gäng på Guds befallning ner tretusen av sitt eget folk.
En av de sjukaste saker Gud någonsin företagit – ja hela fundamentet för den judiskt kristna tron – är något som barn biblarna väljer att förneka: efter fyrtio år i öknen kommer israeliterna fram till det land som Gud lovade Abraham, men naturligtvis bor det redan människor där. Så här beskrivs vad som hände i Barnens bibel efter det att Gud fått muren runt Jeriko att rasa: ”Då sprang Israeliterna in i staden och intog den så fort de kunde” och ”Israels folk fortsatte att vandra långt in i Kanaans land och driva ut alla människor ur det. När alla städerna var intagna, började israeliterna bo i löfteslandet”.
Det är förvisso ett brott mot folkrätten och etnisk rensning är att betrakta som folkmord enligt FN:s definition. Men samtidigt är det en mild fläkt av det som egentligen skedde enligt Bibelns femte Mosebok: ”Men i de städer som tillhör dessa folk och som Herren, din Gud, vill göra till sin egendom får du inte skona en enda levande varelse, I enlighet med Herrens, din Guds, befallning skall du viga dem alla åt förintelse ...”.
Sammanlagt förintades trettioen stammar.
I Bibeln för de allra minsta av S Toulmin och K Stephenson beskrivs det ohyggliga slaktandet så här: ”Tuteli Tut BRAK Hurra”! I barnbibeln av Åsa Hovferberg och Steve Smallman står det att ”folket flydde och murarna rasade” och en diskussionsfråga lyder: ”Tror du att de som bodde i Jeriko var rädda?” Ja, vad tror ni?
Vill kyrkan att min son ska lära sig älska den obarmhärtige guden? Eller ska han ha ett religionssociologiskt perspektiv; ett grymt samhälle skapar en grym gud? Ska han acceptera att Gud gav israeliterna rätt till land vilket än i dag rättfärdigar staten Israels politik både för sionister och kristna fundamentalister?
Jag vill veta vad svenska kyrkan anser att dessa barnbiblar kan lära min son förutom att han absolut inte får uppföra sig som Gud. Man måste ha en stark genetiskt disposition för gudstro för att inte bli ateist av Bibeln.
Ann Charlott Altstadt
