Därför visar jag filmen gratis
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-16
Ruben Östlund: "Jag saknar en diskussion om hur film påverkar oss"
I samband med att Quentin Tarantinos filmer fick sitt genombrott på biograferna runt om i världen så började de unga kriminella i Neapel att skjuta med pistolen på sidan istället för det vanliga lodrätagreppet. Det så kallade ”gangsta style”-greppet gjorde dem till betydligt sämre skyttar och det avlossades nu många fler kulor innan skottlossningarna kunde komma till ett avslut. Blodsutgjutelsen blev större och polisen fick ta itu med ett jobbigare städarbete efteråt.
För mig är det här ett väldigt talande exempel på hur starkt rörliga bilder påverkar vårt agerande och vår syn på tillvaron. De bilder som beskriver mer vardagliga situationer tror jag är de som har störst betydelse i våra liv.
Den typen av bilder som till exempel Pulp Fiction delvis består av, situationer som vi sällan upplever i verkligheten, har inte den största betydelsen men de verkar ge en tydlig effekt på vårt beteende. Just för att vi saknar personliga erfarenheter.
Innan den där försommardagen i Stockholm 2006 hade jag aldrig sett ett rånförsök tidigare i mitt liv. Ändå hade jag, någonstans i ryggmärgen, en stark uppfattning om hur ett sådant går till.
Den byggde naturligtvis i stor utsträckning på de rörliga bilder av rån som jag stött på i film och på TV. Tillsammans hade de skapat en referens hos mig som stämde väldigt dåligt med det som utspelade sig där på andra sidan gatan.
Verkligheten tedde sig nu absurd och surrealistisk.
Overklig.
Händelsen var över på några minuter. Mycket av det som gjorde starkast intryck på mig handlar om mina egna reaktioner.
Min upprymda glädje över att få bevittna ett rån och dessutom upptäcka det innan det ens hade börjat.
Mina tvärsäkra påståenden om att det absolut inte behövdes när Erik tyckte vi skulle ringa till polisen. Jag menade att NK:s affärer har ett direktlarm, en sån där knapp under disken. Något som jag ju inte har en aning om.
Eller det som en vän till mig påpekade då han fick höra om händelsen för första gången. Det stora känslomässiga gapet som uppstod så fort situationen började lugna ned sig. Där befann sig rånaren med ansiktet nedtryckt mot asfalten, antagligen i sitt mest dramatiska ögonblick någonsin. Vår vardag fortsatte som om ingenting hade hänt.
På samma sätt som för de unga kriminella i Neapel är det självklart att även rånarna bar med sig föreställningar om sin egen roll utifrån de bilder de exponerats för. I dagens fiktiva hjälteroller och martyrskap stannar världen upp då huvudpersonen agerar. Individen sätts alltför sällan in i ett sammanhang. Det får konsekvenser för vårt agerande.
Plattform Produktion vill visa Händelse vid Bank på Aftonbladet Kultur för att vi saknar en diskussion om film och rörlig bild ur ett kultur- och samhällsperspektiv. En diskussion som oundvikligen angår oss alla.
Det finns inget annat medium som påverkar vår uppfattning av tillvaron på samma omedelbara sätt som den rörliga bilden. Ändå förhåller man sig väldigt okritiskt till dess bilder och framställningar.
Ruben Östlund
