Nätdagboken är ett kamikazeprojekt
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-14
Numera nerlagda dagbokscommunityn Skunk.nu - som antologi
Nyligen avslutade jag den anonyma dagbok jag skrev på ett nätforum under ett halvt år. Jag ville befria mig från den traditionella författarrollen.
Den initiala berusningen av friheten i att vara anonym ersattes ganska snart av medvetenheten om (den lika anonyma) läsaren. Jag började anpassa mig, fundera på vad nästa dagboksinlägg bör (eller inte bör) innehålla. Författaren i mig började kort sagt konstruera en berättelse.
När jag nu läser Skunk, dagbokstexter från den numera nerlagda communityn, i urval av Caroline RIngskog Ferrada-Noli och Ida Säll, tänker jag på två saker.
En är kommentarfunktionen som i mycket definierar nätdagbokens form. Den efterföljande dialogen, förlängningen av textens kropp.
I samlings-olymen redovisas den på några få ställen, och jag undrar om kommentarerna inte fanns? Eller om de ströks av utrymmesskäl.
En annan är bokformen. Den fyrkantiga och inbundna trycksaken. Sajten skunk.nu är nedsläckt och medlemmarna fick rädda sina alster bäst de kunde. Texterna hade annars kunnat bli en sorts digital flygande holländare, skepp utan besätt ning, seglande i cyberrymden.
Nu blir själva den tryckta boken ett ställningstagande där man går tillbaka från att skapa i digitalform på nätet till 1800-talsteknik. Vi håller fast vid något vi är vana vid och känner igen. På samma sätt som man vill ha kvar kyrkan mitt i byn, även om man själv inte är troende. Man lutar sig mot den trygga traditionen.
De tjugotre skribenterna som finns representerade i boken använder dagboksformen på olika sätt. De flesta är känslornas krönikörer. Konkreta händelser antyds, målas inte upp på ett gestaltande sätt. Läsaren får gissa sig till vad som kan ha utlöst emotionen, som å andra sidan beskrivs desto mer inträngande, i metaforiska kaskader.
Andra är mer konkreta i sina realistiska skisser av möten, samtal och förtretligheter de råkar ut för. En del har en politisk, samhällskritisk agenda som blir ett tema för dagboken.
Alltsammans är oavbrutet spännande och läsvärt. Det är som om det växer en litteratur på nätet som håller oerhört hög kvalitet, utan att anpassa sig till sådana former som ”roman” eller ”dikt”.
Metanivån är hög i de olika texterna. Funderingarna på vad exakt man gör och varför, hur personlig man vågar vara och ifall det kan vara en poäng att visa dagboken för sin psykolog definierar den digitala genren.
Nätdagboken är ett kamikaze-projekt, bortom den tryckta bokens relativa trygghet. Känslorna ligger frilagda och anonymiteten som ska skydda det ömtåliga är skörare än det skydd ett namn ger.
Synd, tänker jag, att de hemliga identiteterna avslöjas på sista sidan (inte för alla, men för de flesta).
Antologin hade definitivt vunnit på att behålla nätdagbokens gäckande med den traditionella författarrollen.
Vi behöver inte fler varumärken. Vi behöver fler röster.
Inga-Lina Lindqvist
