Relativt tystad...
Är Unni Drougges nya bok verkligen ensam om att "tigas ihjäl"?
Då och då hävdas det att en viss bok ”tigs ihjäl”. Nu senast är det Unni Drougges bok Bluffen som drabbats, om man ska tro Ehwa Lindström på Newsmill och Aase Berg i Expressen. Problemet med dessa anklagelser är inte bara att de performativt motbevisar sig själva; problemet är snarare det underförstådda antagandet att de böcker som recenseras på kultursidorna är de böcker som finns, eller i alla fall är värda att recenseras.
Det finns skäl att argumentera emot denna naiva föreställning. Bergs diskussion av "skillnaden mellan kvinnligt skvaller och manliga avslöjanden" med anledning av Drougges bok har definitivt sina poänger, men den som tror att den är nedtystad borde ägna några minuter åt att studera vad exempelvis Daidalos, Symposion, Sekel, H:ströms, Ink, Carlssons, Vertigo, Aiolos, Korpen, Axl Books och Arcus gett ut det senaste året. ”Tystnaden” kring Drougges bok är ganska relativ, för att uttrycka det milt. Finns det ett ”demokratiproblem” här, som Lindström menar, så bör man söka det i tystnaden kring småförlagens utgivning, snarare än i det som inte skrivs om Unni Drougge.
