Ett hån mot de rättslösa
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-01
Emil Boss, Syndikalisterna, om att Poesifestivalen festar på blockerade Berns
Förra veckan hölls Stockholms poesifestival på Dramaten och Berns salonger. Arrangörerna, kulturtidskriften 10-tal, profilerade sig som vapendragare för poesin och konsten och marknadsförde festivalen som ett politiskt statement mot främlingsfientlighet och rasism. Men samtidigt som 10-tal talade ut om rasismen osynliggjorde de protester av en samhällsgrupp som varje dag känner främlingsfientligheten inpå bara skinnet.
I Sverige arbetar i dag tiotusentals asylsökande och papperslösa med okvalificerade arbeten. I Stockholms kultur- och nöjesliv handlar det om jobb som städare, möblerare och diskare. Deras osynliga arbete möjliggör klubbarrangörers, artisters, poeters och ideella föreningars evenemang. Till skillnad från exempelvis Sveriges poeter är denna samhällsgrupp belagd med en stark påtvingad tystnad. För den som protesterar mot missförhållanden kan förlora jobbet och den som förlorar jobbet kan tvingas lämna landet.
Vissa arbetsgivare följer kollektivavtal, men många gånger slår oseriösa företagare mynt av arbetarnas skyddslöshet och utnyttjar dem maximalt.
Sverige saknar det lagliga skydd för nyinvandrade arbetare som finns i andra länder såsom Norge och Tyskland. Den statliga utredningen om papperslösas situation från i år ger en bra bild av den rättslösa situationen där arbetare i Sverige på grund av sin nationalitet inte kan freda sig, varken genom domstolar eller polis.
Skatteverket genomförde i våras en specialgranskning av svartjobb. Den visar en exceptionellt hög förekomst av svarta löner och kopplingar till organiserad brottslighet vid inhyrning av bygg- och städtjänster, två branscher där många nyinvandrade jobbar. Den sammantagna situationen med dåliga arbetsvillkor och tystade protester skapar ett fenomen som kallas social dumpning. På grund av sin migrantstatus exploateras arbetare i Sverige i strid med både lagar och mänskliga rättigheter. Den är en akut utmaning för fackföreningar och lagstiftare att söka stoppa.
Trots det rättslösa läget bryts tystnaden då och då. Utanför Berns salonger står sedan 40 veckor tillbaka städare och diskare och protesterar mot att samtliga städare på Berns som kämpat mot missförhållanden har förlorat jobbet. Majoriteten av dessa städare har varit asylsökande eller papperslösa.
Oavsett vad man anser om blockader som facklig metod synliggör protesterna vid Berns ett samhällsproblem som annars förblir dolt. De bryter en farlig tystnad kring ekonomisk och politisk rasism.
I sitt nyhetsbrev efter festivalen lyfte 10-tal fram SDU:s osmakliga protest vid Dramaten som ett slags ”mission accomplished” – 10-tal synliggjorde rasismen och tog ställning. Poesin blev politisk. Som av en händelse undviker man dock att nämna att det stod både sparkade Bernsstädare och poeter i snön utanför efterfesten i protest mot Stockholms poesifestivals dubbelmoral.
I flera intervjuer på festivaldagen hävdar Madeleine Grive att 10-tal inte känt till blockaden av Berns. Märkligt med tanke på att tidningen Gaudemus redan veckan innan intervjuade 10-tals Kristina Sigunsdotter angående blockaden, som pågått sedan i februari och är välkänd i alla kretsar som kämpar mot rasism. Märkligt också med tanke på att så många människor skrev om blockaden på festivalens facebook-sida.
Det må vara hänt att artister och klubbarrangörer utan intresse av samhällsfrågor struntar i blockaden av Berns. Men när en poesifestival med uttalat antirasistisk vinkel slår dövörat till och bidrar till osynliggörandet av protester mot social dumpning, då förtjänar arrangörerna kritik för sin dubbelmoral.
Sedan i våras har Berns via pr-byrån Rådhusgruppen lagt ner mycket tid och resurser på att uppvärdera sitt varumärke genom att koppla detta till välgörenhet. I oktober höll Berns till exempel en fest mot SAC och gjorde stor sak av att pengarna från festen skulle gå till Amnesty. Amnesty var dock varken tillfrågade eller intresserade av att ingå i Berns antifackliga projekt. Inte heller Läkare utan gränser ville ha pengarna. Men 10-tal tackade ja till en kostnadsfri efterfest på Berns, trots förvarningar från journalister, protester från poeter och arbetslösa städare vid porten.
Deras val känns märkligt. Ur politisk synvinkel är det en katastrof. Främlingsfientligheten som begrepp måste inkludera också ekonomiska och politiska strukturer. Poesins röst får inte användas till att tysta samhällets svagaste grupper.
10-tal har uttryckt att protesterna vid Berns inte rör deras festival. Ett perspektiv förunnat den som inte själv drabbas av den strukturella problematiken. Självklart har arrangörerna tagit ställning mot människorna i snön utanför Berns.
Spelar det någon roll för 10-tals antirasistiska gest under vilka villkor toaletterna på festivalen har städats?
Emil Boss
