Det nya vansinnet
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-15
Göran Rosenberg om
Europas sjuka rädsla för islam
Islamofobi är ett ord jag skulle vara försiktig med eftersom det per definition sjukdomsförklarar den som stämplas med det. Patologisk rädsla för islam (och dess bärare, muslimerna) är inget man argumenterar med, än mindre ger sig på att vederlägga. Där islamofobin tar vid tar diskussionen slut. Och där diskussionen tar slut kan människor få för sig vadsomhelst.
Det hindrar inte att islamofobi kan vara en adekvat benämning eftersom patologisk rädsla kan vara ett faktiskt tillstånd. Kollektiv patologisk rädsla för en särdefinierad och demoniserad grupp av människor är den historiska drivkraften bakom de flesta krig, fördrivningar och massakrer i människans historia. Vägen till Auschwitz banades inte minst av föreställningen om judarna som ett dödligt hot mot den tyska nationen. Die Juden sind Unser Unglück, judarna är vår olycka, var den nazistiska förintelsepolitikens farligaste slagord.
Som i alla patologiska tillstånd har patienten ingen aning om att han eller hon är sjuk. Att antisemitismen var ett slags vansinne blev uppenbart för gemene man i Europa först sedan det visat sig att patienten visat sig i stånd att begå vansinnesdåd. Förintelsens väg kantades av förövare och betraktare som in i det sista uppfattade sig som fullt normala.
Med detta sagt råder det ingen tvekan om att något som med fog kan benämnas islamofobi är på väg att förändra det politiska och sociala landskapet i land efter land i Europa. Att kollektivstämpla islam och muslimer som ett dödligt hot mot samhället eller nationen eller välfärdsstaten har blivit både socialt accepterat och politiskt gångbart. En växande islamofobi är vad som i dag förenar Europas främlingsfientliga och populistiska partier. Det är inte främlingar i största allmänhet de pekar ut, det är ”muslimerna”. Sverigedemokraternas valfilm, som TV4 på goda legala grunder valde att inte sända, byggde på en klockrent islamofobisk visuell effekt.
Undan för undan har därtill en mera salongsfähig, ”intellektuell”, islamofobi fått fotfäste i den europeiska offentligheten och det anses nu på intet sätt vansinnigt att påstå att muslimerna kommer att ta över Europa eller att islam är oförenlig med rättsstat och demokrati. Krav på förbud mot slöjor, minareter och andra symboler för det muslimska hotet har snabbt rört sig från politikens periferi mot dess centrum.
Alla dessa den moderna islamofobins uttrycksformer skildras i utförlig detalj i Mattias Gardells bok Islamofobi. Mängden av teorier, utsagor och händelser som tycks visa på ett tilltagande mått av patologisk rädsla för muslimer är ansenlig, och Mattias Gardell lämnar ingen sten ovänd i sin jakt på dem. Några verkar onekligen mer galna än andra, men islamofobins karaktär av kollektivt vansinne får här en energisk genomlysning.
Mindre energi ägnar Gardell åt att analysera det som rimligen måste betraktas som den historiska brytpunkten för islamofobin i dess nuvarande form, de dramatiska förändringarna i världsordningen kring och efter den 11 september 2001. Som främsta orsak till att det ena ledde till det andra anger Gardell uppkomsten av en ”islamofobisk kunskapsregim” som systematiskt och framgångsrikt producerat bestämda ”försanthållna ’kunskaper’ om islam och muslimer” och samtidigt utestängt andra kunskaper. Att just denna kunskapsregim fått en sådan makt över våra sinnen och inte någon annan, förklarar Gardell med att den försörjt många människor och således haft ”många intressenter med betydande investeringar”.
Jag blir inte särskilt övertygad. De flesta exempel på kunskapsregimens makt och inflytande hittar han i USA men islamofobin är tills vidare betydligt starkare i Europa än i USA. I alla händelser är det svårt att förstå islamofobins framväxt som huvudsakligen en produkt av aldrig så välfinansierad propaganda. Bokens framställning riskerar här att färgas av samma konspiratoriska drag som Gardell annars så föredömligt påvisar hos islamofobins kolportörer. Man tillåts ana förekomsten av en sinister kabal med starka rötter i USA och Israel som med oemotståndlig effektivitet prånglar ut islamofobins giftkapslar via världens tidningar och tv-kanaler.
Jag tror dock inte vi kan förstå islamofobins nutida genombrott utan att förstå och analysera den högst verkliga sociala och kulturella oro som den resonerar mot och närs av. De samhällen där islamofobin fått fotfäste är i regel samhällen där etablerade skikt i befolkningen snabbt fått se de historiska grundvalarna för sin status ifrågasatta och försvagade. Resan från nationalstatens föregivna enhetlighet och samhörighet till det globaliserade marknadssamhällets sociala och kulturella gungfly är ingen tebjudning. Att detta inte beror på ”muslimerna” eller någon annan grupp av icke-hemmahörande fridsstörare, kan i ett sådant läge vara ett svårsålt argument, i värsta fall ett argument vid diskussionens slut.
Mattias Gardell definierar islamofobi som ”socialt reproducerade fördomar om och aversioner mot islam och muslimer”, vilket är en definition som enligt min mening berövar islamofobin dess patologiska drag. Socialt reproducerade fördomar behöver inte vara patologiska, vi bär nog alla på någon eller några, det är förvandlingen från fördom till fobi som fascinerar och skrämmer. Det som skiljer islamofobin från vissa mer eller mindre grundade fördomar och aversioner mot muslimer är att den saknar grund. Mattias Gardell tycker inte om tanken på en fördom som saknar grund eftersom han anser att den öppnar för ett irrationellt moras.
Jag fruktar att islamofobin öppnar för just ett sådant moras. Än en gång skakar det europeiska nationsbygget i sina fogar och än en gång formerar sig fördomar i rädsla och fobier. Islamofobin är kort sagt Europas senaste prövo-sten, och återigen hänger européernas oupplösligt sammanvävda framtid på hur snart de förmår upptäcka att det som synes normalt i dag kommer att betraktas som vansinne i morgon.
Göran Rosenberg
