246 biosalonger - en ägare
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-11-11
Malin Krutmeijer: Så styr Bonnier över Filmsverige
Bonniers grepp över medierna, bokbranschen och svensk film saknar motsvarighet i den så kallade fria världen. Trots det, eller kanske just därför, undgår Bonnier år efter år granskning. Den här veckan initierar Aftonbladet Kultur en diskussion om en av Sveriges största makthavare. Idag skriver Malin Krutmeijer om hur Bonniers filmjätte SF Bio kontrollerar de mesta som visas på svenska biografer.
Michael Hanekes Det vita bandet fick aldrig biopremiär i Helsingborg – en stad med 130 000 invånare. Filmen vann Guldpalmen i Cannes 2009 och fick lysande kritik. Fredrik Gerttens film Bananas, som renderade honom en stämning från jättebolaget Dole och var toppnyhet i veckor, nådde heller aldrig Helsingborgs biografer.
Det beror på att Bonnierägda SF Bio fram till helt nyligen hade monopol på Helsingborgs biografmarknad. De kommersiellt säkraste korten har fått företräde.
Helsingborgs situation är inte extrem. SF Bio äger inte bara 246 biosalonger på 22 orter, utan är dessutom delägare i biokedjan Svenska Bio, som i sin tur äger 104 biosalonger på 28 orter, mestadels utanför storstäderna. På de orter där Svenska Bio har salonger saknas i regel SF Bio. De två biokedjorna konkurrerar inte sinsemellan, utan har ett tätt samarbete.
Det finns två aktörer som i dag möjligen skulle kallas konkurrenter till Bonniers biografimperium. Det är dels Folkets bio, med egen distribution och biografer i storstäderna plus några universitetsstäder. Dels är det Folkets hus och parker, som expanderat sin verksamhet de senaste åren och som SF Bio är mycket vaksamma mot. Folkets hus och parker är ett folkrörelseföretag som har biografer över hela landet och som bland annat är känt för att erbjuda direktsänd opera från Metropolitan i New York. Men i ekonomiska termer är man inte mycket till konkurrent. 2009 omsatte Folkets hus och parker 52,5 miljoner kronor. SF Bio omsätter över en miljard, alltså 20 gånger så mycket.
Utöver dessa aktörer ett antal små, privata biografägare.
Om man följer SF Bios agerande de senaste åren, så ter det sig som att bolaget har eftersträvat denna marknadsdominans. Flera personer med erfarenhet av biografbranschen som jag talat med vill förbli anonyma, av rädsla för vad det kan kosta att kritisera SF Bio. De vittnar om hur de blivit hårdfört motarbetade – på vilka sätt ska jag återkomma till. En del uttrycker också besvikelse på Bonnierägd press, som de menar underlåter att granska och debattera ägandesituationen och SF Bios metoder.
Det har blivit ungefär som Konkurrensverket befarade, när det i början av 2005 stoppade SF Bios köp av biografkedjan Sandrew.
Sandrew var då Sveriges näst största biografägare med en marknadsandel om 15 procent. Verksamheten gick med förlust, ägaren Schibsted ville sälja och SF Bio la ett bud som accepterades. Men eftersom Sverige redan då var ett av de länder i Europa med starkast ägarkoncentration på biografmarknaden, stoppade Konkurrensverket köpet. SF Bio hade ju redan 55 procent av marknaden, och till det kunde i praktiken läggas Svenska bios nioprocentiga andel.
Dessutom, menade Konkurrensverket, var SF Bio i praktiken ännu mer dominerande eftersom det är SF Bio som sammanställer och distribuerar de kommersiellt viktiga reklamfilmsblock som visas före filmerna. Bonnierkoncernen både producerar och distribuerar film och har alltså kontroll över flera led i en films vandring till biograf. Med hela Bonnierkoncernen i ryggen var SF Bio entydigt starkast – och den enda aktör som kunde kallas en konkurrent var i det läget det betydligt mindre Sandrew. Köpet stoppades.
I stället gick nu lilla Triangelfilm ihop med två andra bolag, köpte Sandrew och bildade Astoria Cinemas. Astoria gjorde en del investeringar och blev snabbt skuldsatt. 2007 var konkursen ett faktum. SF Bio fick nu till slut klartecken för att köpa hela bolaget, i brist på andra trovärdiga intressenter – och la omgående ner de flesta biograferna.
Att sluka upp biografer är inte SF Bios enda sätt att undvika konkurrens. I och med att de är så stora, kan de också påverka hur film distribueras, trots att det finns många distributionsbolag på den svenska marknaden. I grova drag ser en films vandring till bioduken ut så här: Produktionsbolaget, som stått för filmens själva tillblivelse, licensierar ut visningsrättigheterna till en distributör som kan vara antingen lokal (till exempel Folkets bio) eller internationell (till exempel Buena Vista som ägs av Disney). Denna underlicensierar sedan visningsrätter vidare till biografägare – man förhandlar om antalet filmkopior, hur många dukar filmen ska visas och så vidare.
Att SF Bio är en viktig affärspartner för distributionsbolagen säger sig självt. De senare vill få ut sina filmer till publiken, och SF Bio är ju störst.
Det är en etablerad sanning i branschen att SF Bio använder sin position för att hindra andra biografföretag att få attraktiva filmer. En av mina källor beskriver följande scenario som ganska typiskt: Biografägare X kontaktar distributionsbolag Y och vill visa en viss film i, säg, Malmö. Gärna det, säger distributionsbolaget, men berättar att man redan har ett avtal med SF Bio, som ska visa filmen i Stockholm. SF Bio meddelar i sin tur, att om distributionsbolaget tänker släppa filmen till biografägare X för Malmövisning, så, tja, minskar deras intresse för att visa filmen i Stockholm. Stockholmsmarknaden är viktig för ett distributionsbolag och man har i det här läget inte råd att ge Malmö företräde.
Den här situationen spås bli ett problem för Folkets hus och parker, eftersom de inte själva distribuerar film. De är beroende av distributionsbolagen – som alltså är beroende av SF Bio.
Bonniers monopolliknande dominans är också ett bekymmer för den svenska filmproduktionen. För att en film ska kunna beviljas pengar från Filminstitutet krävs nämligen att man har en distributör klar. Distributören behöver i sin tur biografer, och på så vis får SF Bio ett inflytande ända in i produktionsledet. SF Bio kan i praktiken styra vilka filmer som överhuvudtaget spelas in i Sverige.
Det faktum att SF Bio redan har en dominans över den svenska biomarknaden som är oförenlig med Konkurrensverkets regler hindrar inte att företaget är berett att ta till allt från lokalförstörelse till rättsprocesser för att slå ned allt som kan likna konkurrens. Åter till Helsingborg och turerna kring biografen Röda Kvarn, som är ett exempel på hur det kan gå till.
De senaste tio åren har Helsingborgs kommun hyrt Röda Kvarn, som är stadens biograf för kvalitetsfilm, av fastighetsägaren för en dryg miljon om året. Kommunen hyrde i sin tur ut biografen till Triangelfilm för 350 000 kr om året i syfte att främja just visandet av kvalitetsfilm. När Triangelfilm gick upp i Astoria gick det förmånliga kontraktet vidare till dem. Då stämde SF Bio Helsingborgs kulturnämnd, dels för att man menade att det rörde sig om en offentlig upphandling som inte gått rätt till, dels därför att man ansåg att hyran var för låg. Länsrätten avfärdade anklagelsen.
När SF Bio senare köpte Astoria tog man själva över kontraktet med den kraftigt subventionerade hyran. Detta mot löfte att fortsätta visa kvalitetsfilm. Man stängde sedan biografen helt under halva året, och visade övrig tid bara film fyra dagar av sju. Alltmedan hyressubventionen tickade på. Helsingborgs Dagblads kulturchef Gunnar Bergdahl, som följt turerna, menar att Röda kvarn i slutändan blev en nedflyttningsbiograf – en kanal för filmer som redan gått på SF:s övriga biografer.
I våras löpte dock SF Bios kontrakt på Röda Kvarn ut, och man tvingades se kontraktet tas över av den lilla konkurrenten Folkets hus och parker. Utflyttningen ska enligt Birgitta Killander, strategisk utvecklare på kulturförvaltningen i Helsingborg, ha gått bryskt till. Kablar hade slitits av och efter sig lämnade SF Bio en biograf i behov av teknisk restaurering.
Många i branschen uttrycker en uppgiven förundran över SF Bios hårda konkurrensattityd. Utifrån är det svårt att se att någon aktör de senaste decennierna har utgjort något hot mot SF Bios verksamhet. Ändå vill man ytterligare öka sin dominans och bevakar framför allt Folkets hus och parkers verksamhet noga. I Malmö fick verksamheten på kvalitetsbiografen Spegeln SF Bio att se rött. Kommunen fick förra året ett brev, där SF Bio uttryckte oro över att Spegeln agerat på ett sätt som skulle kunna få betydelse för ”möjligheterna att utveckla SF Bios verksamhet i Malmö”. Enligt Thomas Runfors, informationschef på SF Bio, vände man sig främst emot att Spegeln ibland visat film som kan kallas kommersiell – exempelvis Stieg Larsson-filmatiseringen Män som hatar kvinnor – samtidigt som de uppbär kommunalt stöd. Malmö kommun hävdar för sin del att stödet främst går till arrangemang av lokala filmfestivaler.
Så här ser alltså den svenska biosituationen ut: en enda ägare, med en jättekoncern i ryggen, har genom åren skaffat sig ett enormt inflytande och präglar hela branschen. SF Bio själva säger att de kontrollerar runt 65 procent av marknaden, andra säger 80 procent, en del till och med 90. Man kan knappast förvänta sig att nya aktörer ska känna sig lockade att konkurrera så som marknaden ser ut. Hur monopolet ska brytas måste bli en fråga för politikerna att reda ut.
Malin Krutmeijer
I MORGON: Bonniers samarbete med regeringen
