Åsa Linderborg: Bonniers monopol hotar mångfalden
"Det som intresserar oss är vad Bonniers ägande betyder ur ett demokratiskt perspektiv"
I dag påbörjar Aftonbladet Kultur en artikelserie om Bonnier. Vi lyfter ut allt annat för att granska en av Sveriges största makthavare. Familjen Bonnier bryr vi oss inte om, inte heller att den tjänar pengar; det här är inte tillfället att diskutera kapitalismen som samhällssystem. Det som intresserar oss är vad Bonniers ägande betyder ur ett demokratiskt perspektiv.
Vi inleder med en grafik över vad Bonniers äger, som bygger på Staffan Sundins forskning vid Göteborgs universitet. Dagens Nyheter, TV4, Canal Plus, Månpocket, Svensk Filmindustri, Veckans Affärer, Damernas Värld, AdLibris ... ja till och med en betydande andel i TT. Allt detta ger ett unikt informationsmonopol men också möjlighet att dirigera det offentliga samtalet. Vem bestämmer vad som är en nyhet? Vad ska vi prata om? Vem får komma till tals?
På tisdag granskar vi den etiskt diskutabla gråzonen mellan redaktionell text, produktplacering, reklam och debattmaterial. På onsdag synar vi bokmarknaden. Ingen annanstans i den så kallade fria världen har en förlagskoncern sådan makt över bokbranschen i alla dess led. Det hotar småförlagen, men framför allt mångfalden då viktig litteratur aldrig når ut. Det är samma sak med filmen, som vi greppar på torsdag: SF visar mest säkra kassasuccéer. Man kan tala om ett paradigmskifte; förr var Bonnier, som den kulturinstitution man är, besjälad av att även satsa på det kvalitativa även om det inte självklart gav vinst. I dag anser man sig inte ha råd med det i samma utsträckning.
Bonniers ägande innebär också ett begränsat utbud av idéer. På fredag granskar vi banden mellan Bonniers och borgerligheten. Forskare menar att Bonniers makt över medierna bara motsvaras av Berlusconis Italien, men att Bonniers inte politiskt ”missbrukar” sin monopolliknande ställning. Frågan är om det längre stämmer. I valrörelsen propagerade Bonnierpressen ogenerat för regeringen Reinfeldt.
Vi tänker gärna på Sverige som världens mest demokratiska land, vilket försvårar varje samtal om den makt som de facto utövas utanför de folkvalda församlingarna. Paradoxalt nog, brukar den somvill utreda mediesituationen anklagas för att strypa det fria ordet, när det är precis tvärt om. Minns bara hur kulturminister Marita Ulvskog fick löpa gatlopp – i Bonnierpressen. Sverige saknar lagstiftning mot
mediekoncentration, och enligt en rapport från Europeiska kommissionen, ”Media pluralism in the Member States of the European Union”, kan det strida mot EU:s rättighetsstadgar. Det bekymrar dock inte vår nuvarande kulturminister.
En invändning mot vår granskning är lätt att förutse: Schibsted vill bara repa lacken på en konkurrent. Jag kan sätta mitt namn på självständigheten i projektet, men argumentet innebär att det endast är Bonnierjournalister som får syna Bonniers. I väntan på att Bonniers uppmuntrar sina anställda att göra det, närmar vi oss nu frågan utan anspråk på att monopolisera den.
