Svensk Afghanistan- politik - en dödsmässa
Åsa Linderborg efter presskonferensen
Socialdemokraterna, Miljöpartiet och regeringen har ingått en överenskommelse om Afghanistan, men vad den innebär är omöjligt att veta. Sverige ska kanske börja dra tillbaka trupp 2012 - det beror på "hur det ser ut på marken".
Denna till intet förpliktigande uppgörelse saknar alla som helst argument för kriget. Plattityderna är desto fler. Som när Carl Bildt i Ekots lördagsintervju sa, att "vi kan aldrig vinna det här militärt, men vi kan förlora det militärt." Inga frågor eller fakta var för stora för att utrikesministern skulle skorra "God dag, yxskaft" till svar.
När Tomas Ramberg konstaterar att 23 000 afghanska kvinnor dör varje år i barnsäng, men en soldat motsvarar i kostnad 25 000 säkra förlossningar, svarar Bildt, att landet kan hamna i inbördeskrig. Inför Svenska Afghanistankommitténs egen uppgift, att det går utmärkt att driva flickskolor i områden som kontrolleras av talibaner och andra upprorsmän - 75 procent av deras verksamhet finns just där - svarar Bildt, att Sverige måste fortsätta kriga, för annars svämmar de svenska flyktinganläggningarna över.
Argumenten för kriget är ständigt nya. Först sa man att "närvaron" - nysvenska för blodbad - skulle stoppa terrorismen. Sen sa man att man skulle införa demokrati. Sen skulle man hjälpa kvinnorna. I vintras påstod utrikesministern att det är knarket som ska stoppas. Nu är det alltså de svenska flyktingförläggningarna han ömmar för.
Land efter land drar sig ur denna tragedi - utom Sverige. Vi måste ha en enighet om att svenska män och kvinnor ska riskera sina liv i Afghanistan, sa en begravningsklädd Mona Sahlin på presskonferensen. Som om det vore en förmildrande omständighet att alla utom Vänsterpartiet arrangerar dödsmässan.
