Skjut för att döda, skrek Sverigedemokraterna
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-10-24
I början av 90-talet höll ett mindre politiskt parti en demonstration i Stockholm. En talkör togs spontant upp.
”Lasermannen, skjut för att döda”, skanderade deltagarna. Partiet var Sverigedemokraterna.
Då och nu, går det att jämföra? Skotten i Malmö har fått polisen att spekulera. Mördaren skjuter i mörkret och väljer ofta ensliga platser som det är lätt att fly från. Han, för det är nästan säkert en han, har förmodligen ett kriminellt förflutet och gillar den mediala uppmärksamheten. Kanske går en ny laserman lös på stadens gator. Medan rädslan sprider sig som ett gift, haglar analyserna.
90-talets laserman, John Ausonius, var inspirerad av den rasistiska, somliga skulle säga fascistoida, tidsandan. Under hösten 2000 berättade han för journalisten Gellert Tamas att motivet till dödsskjutningarna var att han ville skrämma alla ”svartskallar” och få dem att fly Sverige. Själv hade han röstat på Ny demokrati, men var besviken över att det var så mycket snack och så lite verkstad.
Men det var inte bara Ian och Bert – eller Ny demokratis berömda drag under galoscherna – som väckte det mordiska raseriet hos Ausonius. I boken Lasermannen berättar Tamas att Ausonius under 1980-talet hade varit yuppie och börsklippare, i teorin en iskall framtidsman ungefär som Gordon Gekko från filmen Wall Street, i praktiken en misslyckad tönt som älskade att putsa militärkängor.
Ausonius upplevde sig ha den moraliska rätten på sin sida. Han genomförde på riktigt vad andra bara pratade om. Dessutom hade han faktiskt försökt bli framgångsrik på det tidsenliga, nyliberala sättet, genom snabba cash och snygga bilar. Att han ändå misslyckades födde den revanschlusta som gjorde honom till bankrånare och mördare.
Vi vet ännu inte vem som ligger bakom den senaste mordvågen i Malmö. Vi vet inte om den personens bakgrund liknar Ausonius; vi vet i dagsläget faktiskt inte ens om det rör sig om en enda gärningsman. De flesta offren har så kallad invandrarbakgrund, dock inte Trez West Persson som mördades redan i oktober 2009. Många har skjutits utomhus, men på torsdagskvällen besköts två tv-tittande kvinnor hemma i sin lägenhet. Mönstret är alltså inte fullständigt.
Däremot vet vi att dagens samhällsklimat är lika stenhårt som det tidiga 90-talets. Gränsen mellan vinnare och loosers är lika hårfin som då, främlingsfobin ännu mer utbredd. Polisen varnar Malmöborna för mörka platser och att vistas ute på kvällen, som om pesten vore lös. Skräcken är namnlös och finns överallt. Frågan är vad vi djupast sett är rädda för. Oss själva?
Ulrika Kärnborg
