Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-20
Fredrik Gertten om en ny fruktskandal: Ta ert ansvar, svenska handlare
Från Bananas till ananas. Är det mitt öde att berätta om fruktindustrins cyniska framfart?
Nyss hemkommen från en resa till Nicaragua och Costa Rica blir jag uppringd av Sveriges Radios P1 Morgon. De vill ha en kommentar till en brittisk rapport som avslöjar att Dole och Del Monte riskerar sina ananasodlares hälsa i Costa Rica.
Jag försöker förklara att jag inte är någon expert, inte ens på bananer. Men jag läser rapporten och känner igen mönstret. Den rykande pistolen. Historien som upprepar sig. Ord för ord är det samma grundstory som avtäcktes under rättegången jag följde i Los Angeles. Den som handlade om Doles agerande på 1970-talet. Bananarbetare blev sterila av DBCP som fruktjätten fortsatte att använda trots att kemikalien förbjöds i USA.
Nu är det 2010. 30 år senare. Har de inte lärt sig av sina egna misstag? Uppenbarligen inte och det är inte bara skrämmande, det är djupt deprimerande och alldeles förbannat upprörande.
Jag hämtar uppgifterna ur rapporten som Consumers International publicerar.
Arbetet med höga nivåer av bekämpningsmedel har också lett till rapporter om skinn- och ögonirritationer och skador. Dessutom uppkommer andningsrubbningar och bronkit, och problem kopplade till nervsystemet. Fosterskador (hos kvinnliga arbetare eller kvinnor som blir gravida med manliga arbetare). Manlig sterilitet. Psykiska problem som ångest och depressioner.
Jag är dokumentärfilmare och lockas av starka berättelser, men jag tänker inte göra en film om ananas. Det här borde vara ett jobb för de stora tidningarnas förstasidor. Arbetarhälsa offras för vår fruktkorg. Det borde vara lika viktigt som larmrapporter om att svenska konsumenter utsätts för fara. Störst ansvar i vårt land har de stora svenska livsmedelshandlarna. Enligt rapporten hamnar fyrtio procent av vinsten hos dem. Bara fyra procent går till de arbetare som i tolv timmar långa pass arbetar på fälten under brännande sol.
Handlare visa nu ert ansikte! Ica störst i Sverige. Coop som vill vara grönast. Axfood (Hemköp, Willys, Prisextra) där samtliga varor på frukt och grönt passerar Doles lager i Helsingborg. Sluta upp med lockpriser på besprutad frukt! Varför överhuvud taget saluföra varor som förgiftar natur och människor. Vem tror ni betalar det verkliga priset när bananer kostar 13 kronor kilot?
En tidig söndag morgon i oktober kör jag från Managua norrut på den Panamerikanska huvudvägen. Två asfaltremsor genom ett jordbrukslandskap i vulkanernas skugga. Jag ska till Chinandega, en provins där den bördiga jorden systematiskt exploateras. Här finns inga småbönder, bara storgods med gigantiska kemikalieslukande monokulturer. Jag återvänder till trakten där prästerna vet mer om bekämpningsmedlens konsekvenser än vad Ica-handlarna i Sverige gör.
Vi har hyrt en skolaula för att visa min film. Klockan nio på morgonen har 900 arbetare anlänt. Fårade ansikten, män och kvinnor i sina finaste söndagskläder. Utanför har gatuförsäljarnas ställt upp stånd med läsk och empanadas. Brandkåren och pojkarna från den lokala scoutkåren finns också på plats.
Det här är första gången arbetarna får se filmen som berättar deras historia. Det är stort både för dem och för mig. Projektorn är svag, ljudanläggningen usel, filmduken en silverglänsande gardin. Det är svettdrivande varmt i den stora salen, men alla väntar tappert.
Jag åker och hämtar Byron Rosales och hans familj. Deras närvaro betyder mycket för mig. Byron begraver sin pappa i början av filmen. Hans mamma Carmen ger ansikte till de många kvinnor som packat och sköljt bananer i tropikerna och betalat för det med missfall, cancer, hudproblem och barn med fosterskador. Carmen var en mjuk och mycket religiös kvinna. Hon dog i cancer bara femtio år gammal, precis när vi klippt färdigt filmen.
När jag närmar mig kvarteret där Byron bor så ser jag besprutningsplanen i luften. De gör tvära girar över husen, det måste ligga en bananplantage nära. Så nära att giftmolnet driver med vinden in över husen, att resterna sköljs ner med regnvattnet i de grunda handgrävda brunnarna.
När filmen börjar dånar flygplanen också över skolan, och jag blir återigen påmind om att inget har förändrats. Det är business as usual för fruktindustrin. Och bara för att inte Dole ska bli ännu argare på mig så kan jag tillägga att det är Chiquitas bananer som besprutas. Tro inte för en sekund att de är bättre.
Byron och hans familj sitter längst fram med blanka ögon och ser sin mor i livet igen. När filmen är slut trängs folk omkring mig för att tacka. Andra vill ge vittnesmål om den olycka som drabbat dem. Det är en sorglig parad av människor framför mig. De har betalat ett alldeles för högt pris för bananbolagens vinster.
Bananarbetarna har kämpat i åratal för att få upprättelse och nu frågar de mig vad jag tror. Kommer rättvisa att skipas? Mitt svar blir hängande i luften, för jag har inte mycket hopp. Om min film kan göra någon nytta så måste det handla om den frukt som produceras i dag. Där kan vi påverka och vi har fan ta mig en moralisk skyldighet att göra det.
På fredag ska en domare i Los Angeles ta ställning i målet Fredrik Gertten et al vs Dole Food Company. Det är nu reducerat till ett ärende om advokatkostnader. Ska Dole betala de 300 000 dollar våra advokater debiterat för att försvara vår yttrandefrihet.
Jag hoppas vi vinner. Ska fler våga berätta om de stora fruktbolagens framfart så måste Dole tvingas betala.
Fredrik Gertten
