Mittens dike

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-15

Daniel Suhonen om hur den tredje vägens socialdemokrati slutade med ett katastrofval

Jag rör mig i resterna av en valrörelse. Socialdemokratin har gjort sitt sämsta val sedan 1914 och är tillbaka på förmodern nivå. Endast varannan LO-medlem ger partiet sitt stöd.

Mona Sahlin har sagt att varje sten ska vändas i den haverikommission som tillsatts. Analysen ska studera hela perioden av sviktande stöd. Men ska den våga se det som är uppenbart? Att den utdragna krisen för socialdemokratin hänger ihop med dess golgatavandring mot mitten. Att det är högerorienteringen, som är förklaringen till partiets nederlag.

Den Tredje vägens socialdemokrati, som skapades av SPD:s Gerhard Schröder och Labours Tony Blair, med hjälp av sociologen Anthony Giddens, har visat sig vara en återvändsgränd. I Ett manifest för den tredje vägen och politikens nya mittfåra från 1999 skissar de upp ett program som blev dominerande i Europas socialdemokrati och inte minst den svenska. Individen betonades och socialdemokratin skulle satsa på utbudspolitik i?stället för keynesiansk efterfrågestimulans. Flexibiliteten, sa Blair, skulle kombineras med ett minimum av socialt skydd.

Det kallades ”förnyelse” att överge keynesianismen för en politik av sociala nedskärningar och skattesänkningar, eller med Olle Svennings ord: Tredje vägen var ”de nya liberalerna”. Friedmans, Thatchers och Reagans revolution stannade inte med att förändra samhällena de verkade i, de förändrade också socialdemokratin i grunden. Den nya mittens socialdemokrati hyllade marknadsekonomi och kapitalism. Pär Nuders Tillväxtkongress 2004 är kanske höjdpunkten; man valde att bara titta på när arbetslöshet och social misär kom tillbaka, efter välfärdsepoken 1945–1975. När den globala ekonomiska krisen kom 2008, var man ett med kapitalismen. Man saknade systemkritik och därmed också några lösningar.

Socialdemokratin växte fram med en berättelse om ett samhälle som hade råd med människor. Idag utgörs Socialistinternationalen till stor del av partier som försöker snika sig ur sitt eget samhällsbygge, som tycker att den reformism bland andra Erlander och Palme stod för, gick för långt. Den långa perioden av nedskärningspolitik som följt har rubbat vanliga människors livsnerv: jobben och tryggheten. Berättelsen som stiger ur detta samhälle är att vi inte har råd. Vad vi ser är hur människor lär sig den nya berättelsen, glömmer den gamla som förpassas till sagorna. En konsekvens är rasismen som gror.

Alliansen vann valet bland annat för att deras politik är mer lämpad för att möta den berättelse som nu dominerar, den att vi inte längre har råd med det gemensamma. Människor som märker att välfärden inte håller måttet, hör att vi inte kommer att klara ålderspyramidens demografiska köttberg, ser om sitt hus. Sänkt skatt är svaret på det nedmonterade samhällets frågor. Om jämlikhet inte är möjlig, då rustar sig medborgarna för ojämlikhet.

Men det handlar också om lojalitet. Efter fyra borgerliga år kunde en moderat säga: ”Detta är vår regering. Får de sitta kvar får vi det bättre.” När kunde en arbetarfamilj säga så om socialdemokratin? ”De står på vår sida. Dem kan man lita på.”

Ödesfrågan är om arbetarrörelsen vågar se detta sociala svek och kalla det vid dess rätta namn. Som den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe konstaterat, fungerar inte socialdemokratin utan en höger-vänsterkonflikt. Tredje vägen smittade socialdemokratin med nyliberalismens kalla öga, det är den tyngsta förklaringen till den här höstens nederlag. Och nu försöker de som ordinerat den mittenväg som fört socialdemokratin till sitt andra raka nederlag, styra utvärderingen.

Redan på valnatten förklarade Stockholms läns partidistriktsordförande Mikael Damberg att det var det rödgröna samarbetet som orsakat valförlusten. Damberg lyckades nästan ta bort den demokratiska socialismen ur SSU:s principprogram 2001. Under hans ledning befann sig SSU till höger om moderpartiet, vilket lär ha fått även Göran Persson att bli orolig. Efter valet anser nu Ilja Batljan att Socialdemokraterna gått för långt åt vänster och nu måste acceptera avskaffad förmögenhetsskatt, gilla Rut och bilda koalition med tillväxtvänliga fackföreningar.

Tillsammans med PR-konsulten Niklas Nordström placeras Batljan och Damberg också längst till höger i Christer Isakssons bok Den nya vän(s)tern som till stor del upptas av att åsiktsbestämma ledande s-politiker. Som ledamot i Arenas och Timbros kommission om välfärdens framtida finansiering spred Nordström budskapet att vi som enskilda måste betala mer för vår välfärd i framtiden. Nu reser Nordström och hans gamla SSU-kompis och kollega i Prime-gruppen, United Minds opinionschef Carl Melin, runt i arbetarrörelsen med Primes valanalys.

Problemet är bara att Prime och United Minds drivs av nyliberaler. Marie Söderqvist Tralau, Carl-Fredrik Sammeli och Jonas Hellman med förflutet i Stiftelsen fritt näringsliv, Skattebetalarnas förening och Fria moderata studentförbundet har hyrt sig några socialdemokrater som råder arbetarrörelsen att fortsätta högerut. Pigsamhällets ”röda” agitatorer är själva inhyrda av överklassen. Näringslivet kan i dag så nyliberal analys rakt in i arbetarrörelsen. Ingen verkar reagera.

En valrörelse utan ett enda rödgrönt reformlöfte men där 69 av 71 jobbskattemiljarder skulle kvarstå vid ett maktskifte var enligt Nordström & Co för vänstervriden. Thomas Östros ekonomiska politik lade Socialdemokraterna skuldra mot skuldra med Moderaterna under utgiftstak som för alltid garanterar massarbetslöshet och stora brister i välfärden. Att samtliga Alliansens skattesänkningar på 97 miljarder ryms under taken verkar inte väcka minsta kritik.

Tills socialdemokratin gör upp med Tredje vägen finns ingen ny berättelse att finna. Vägen framåt finns inte där Timbro och United minds pekar. Dagens framgångsrika socialdemokratier förnyar sig vänster ut. I Norge valde socialdemokratin att säga nej till privatiseringar och vann två val i rödgrön formation. I Tyskland gör nu SPD upp med arvet från Die Neue Mitte. Partiledaren Sigmar Gabriel förklarar att i?stället för att förändra mitten, förändrades partiet under Schröder. De rödgröna leder nu opinionen i Tyskland.

I slutscenen på George Orwells roman Djurfarmen tittar djuren på gården in genom ett fönster i huset där människorna och grisarna sammanträder. Till slut kan man inte se vem som är gris och vem som är människa. Upproret är avslutat. Men det finns ett annat slut och det är att grisarna vaknar ur sin dvala och går ut till de andra djuren igen. Eller så stormar man huset och börjar om.

Daniel Suhonen