Sådan är fascismen
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-12
Henrik Arnstad om Sverigedemokraternas ideologiska rötter
Sverigedemokraterna bör definieras som fascister, även utifrån ett vetenskapligt perspektiv. Detta är viktig kunskap eftersom fascismen har ett historiskt facit.
En debatt har uppstått här på Aftonbladets kultursida om huruvida Sverigedemokraterna är fascister. Jag menar att så är fallet, till skillnad från Petter Larsson (Aftonbladet 4 oktober).
Larsson hänvisar till den brittisk-amerikanske sociologen Michael Mann, som ställer upp fem kriterier för fascism. Av dessa saknar Sverigedemokraterna två: ledarkult à la Mussolini samt paramilitära styrkor. Jag vill i stället hänvisa till den omfattande internationella forskning om fascismen, som vitaliserats inom historievetenskapen efter kalla krigets slut.
I dag definieras fascism, i dess breda betydelse – på engelska kallad ”generic fascism”, som inkluderar exempelvis den tyska nationalsocialismen och den spanska falangismen – som en ultranationalistisk strävan efter mytisk pånyttfödelse efter en längre tid av upplevd degenerering och förfall. Detta utifrån historikern Roger Griffins teoribygge. Tankegången syns tydligt hos Sverigedemokraterna i en valaffisch, föreställande två påfallande blonda barn promenerande i ett svenskt lantligt landskap. ”Ge oss Sverige tillbaka!” utropar affischen. Det underförstådda budskapet är att Sverige blivit förstört av oönskade folk, som till skillnad från barnen på bilden inte är ljushyade. ”Folk och land hör nära samman. Ett land vore inte vad det är utan sitt folk, och ett folk vore inte vad det är utan sitt land”, skriver Sverigedemokraterna i sitt principprogram. Myten om blod och jord lever.
Dock bär inte Sverigedemokraterna svarta skjortor och koppel. De åker inte landsbygden runt på lastbilsflak och misshandlar fackföreningsledare, likt italienska squadristi 1919. Å andra sidan är ingen ideologi i dag lik sitt väsen från 1900-talets början.
Mona Sahlin är ingen Branting, högern under Reinfeldt vill inte som Jarl Hjalmarsson ”mala sönder den demokratiska ideologin”. Jimmie Åkesson är inte någon Mussolini-gestalt. Ändå råder alltså konsensus bland europeiska historiker om att partier som Sverigedemokraterna är fascister, trots att detta stigmatiserade ideologiska begrepp inte används av dem själva. ”Vi har inte hört det sista av fascismen – möjligen av ordet, men inte av företeelsen”, skriver historikern Robert O Paxton.
Petter Larsson har rätt i att Sverigedemokraterna inte är fascister såsom de var i Italien 1919. Men inte heller Mussolinis fascister av 1936 års snitt var fascister i den ursprungliga meningen. Inte heller postfascisten Gianfranco Finis italienska Mussolini-dyrkare 2010. Ideologier förändras. ”Farfars fascism är död”, skriver historikern Diethelm Prowe. Annars anser även han att rörelser som Sverigedemokraterna passar in i de fascistiska modellerna: ”enbart korporativismen har förlorat sin lyster”. Paxtons sammanfattning är ett bra exempel på hur resonemanget förs i övrigt: ”Jag har ingen invändning mot att kalla de mer extrema formerna av euroepisk främlingsrädsla och nationalism för neo-fascistisk. De upptar samma fält på det politiska spektrat och attackerar samma fiender.”
Historikern Kevin Passmore är inne på samma linje: ”Den national-populistiska högern är ett medvetet försök att uppdatera fascismen och göra den gångbar under förändrade förutsättningar. [...] De försöker utnyttja demokratins rasistiska potential, snarare än att störta demokratin. Detta betyder inte att national-populismen på något sätt är mindre ondskefull eller mindre farlig än fascismen.”
Vidare anser Passmore att ”fascismen kvarstår som en ’möjlig utväg’ och det finns ingen anledning att tro att fascister inte kan tillägna sig makten under omständigheter som är helt annorlunda än under mellankrigstiden”.
Begreppet ”fascism” har – liksom begreppet ”terrorism” – två betydelser. Den ena är en definition, den andra är ett skällsord. ”Jävla fascist”, kan vi väsa till någon vi inte gillar. Men även om vi lämnar denna funktion hos begreppet när vi talar om Sverigedemokraterna, så har alla goda krafter i Sverige likväl anledning till oro. Fascismen har efter 1945 ett facit som skrämmer.
Vi trodde att vi begravt den svarta ideologin – i Stalingrad, på Normandies stränder och i Nürnberg. Så är inte fallet. Stöveltrampet återfinns i vårt parlament, om än ifört lågskor. Fienden är inne i borgen. De måste bekämpas med alla medel som en äkta demokrat har tillhanda.
Henrik Arnstad
