Vindsvåningar – arbetarrörelsens nya hopp
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-12
I helgen publicerade DN Bostad ett hemma-hos-reportage som väckt sällsynt starka reaktioner. Nina och Eric, 32 och 34 år, visar upp sin vindvåning med två takterrasser i Vasastan. Det sprakar från den öppna spisen och den asiatiska maten, gjord på specialråvaror, ångar av kryddor som mannen just hämtat hem från Peking. I gommen ett vin de funnit på en gård i Sydafrika. Middagen smälts i den underjordiska bastun, som möjliggjordes när de plötsligt hittade ett schakt i lägenheten. Den bastun kompletterar en annan bastu som också finns nånstans i den 165 kvadratmeter stora härligheten. Ha ingen brådska, är makarnas råd till DN:s läsare. Det kan ta tid att hitta rätt objekt.
”Vindsvåningarna har blivit ett sätt att leva”, är rubriken på Sara Trus utskällda artikel, helt renons på all journalistisk distans. Just därför är den – ofrivilligt – ett stycke fantastisk journalistik. Det finns folk i Sverige som har jävligt mycket pengar. Så här lever de. Är det ett problem?
Det självgott frossande paret i Vasastan får Henrik Schyffert att tänka på Marie Antoinette och Kejsar Nero: ”Vart är vi på väg? Det känns som Roms sista dagar”, twittrar han.
Ja, visst önskar man att det här är slutet på nåt, och inte början. När arbetarrörelsen inte längre lyckas elda några massor mot privilegiesamhället, kan DN Bostad aningslöst bli den nya agitatorn. Det tog 800 år för romarriket att falla, men en sån här publicering i veckan och vi kan räkna med vindvånings-ägarnas undergång innan mandatperioden är över.
Åsa Linderborg
