Årets nobelvinnare – inte ett enda rätt
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-07
Hanna Nordenhök: Nyliberal, ärkemacho, överspelad man bosatt i Madrid. Ingenting utmanar.
Vad ska man säga om detta när allt kommer omkring ganska oväntade val av Nobelpristagare i litteratur 2010?
Trots flera på många sätt både underbara och sällsamma romaner, såsom Tant Julia och författaren och Det gröna huset, vilka Mario Vargas Llosa skrev på sextio- respektive sjuttiotalet, ligger det något unket över ett latinamerikanskt författarskap som så till synes motståndslöst har kunnat paras ihop med en uttalat högerpolitisk agenda, samt också – om än ofullbordad – karriär. I början av nittiotalet ställde han upp som presidentkandidat i hemlandet Peru jämte Alberto Fujimori – den senare vann och regerade landet i tio år innan en mutskandal tvingade honom att avgå och fly landet. Men Vargas Llosa hade redan under åttiotalet gjort sig känd som nyliberal debattör. Vilket i förhållande till den latinamerikanska situationen måste sägas vara en uppseendeväckande position som intellektuell.
Kanske är jag konspiratorisk nu, men årets Nobelpris kan onekligen lätt framstå som ett obehagligt sammanträffande i relation till det Sverige som nu avtecknar sig framför oss efter valet i september. Ett Sverige där den nyliberala retoriken framstår som allt mer rumsren, där verkliga ideologiska spörsmål oupphörligt blandas bort och döljs bakom allt mer medieskickliga retoriska vändningar i en högerpolitisk argumentationsteknik.
Jag minns tonårens sträckläsning av Tant Julia och författaren som magisk. Vargas Llosa skildrar med ett slags varmblodig ironi ett ras- och klassmässigt strikt stratifierat Lima, men liksom underfundigt och indirekt: via en ung radiomans förälskelse i en fjorton år äldre släkting å ena sidan, och å den andra genom interfolierande partier av fiktiva manuskript till radioföljetonger skrivna av en excentrisk boliviansk författare. Sakta börjar dessa radiosåpor krackelera – språket sönderfaller och karaktärer och intriger blandas ihop på de mest vilda vis – i takt med samme bolivianske författares sinnesförvirring.
Man skulle kunna läsa den händelseutvecklingen som en bild av ett peruanskt samhälle i kaotiskt sönderfall, och Vargas Llosa var under tiden han skrev romanen sannolikt inte så politiskt högervriden som han senare skulle komma att bli. Om man kan och vill bör man med andra ord läsa de tidiga verken – själv behåller jag emellertid ett skeptiskt ointresse gentemot de senare.
I en intervju i spansk tv ett tiotal år tillbaka i tiden skulle Vargas Llosa prata om den då nyligen utkomna Los cuadernos de Don Rigoberto, den andra och fristående delen av två erotiska romaner där den första hade titeln Till styvmoderns lov. Ingen av dessa romaner har utövat någon som helst lockelse till läsning på mig. Och tillbakalutad i tv-soffan gav Vargas Llosa på det hela taget intryck av en mycket verserad, välmående och ganska frånstötande ärkemacho författartyp, gissningsvis heller inte särskilt avancerad i sitt feministiska medvetande.
Alltså: nyliberal och icke-feministisk manlig prosaförfattare vars litterära storhetstid utspelade sig för decennier sedan vinner Nobelpriset i litteratur år 2010.
Inte många rätt kan man tycka. Den enda utmanande politiska potentialen vore möjligen att det blev en utomeuropé. Fast å andra sidan lever och frodas Vargas Llosa i Madrid sedan många år där han bland annat är aktad medlem i Kungliga Spanska Akademien. Hurra.
Hanna Nordenhök
