”Ett nobelprisoffer”
Jag ringde upp Jens Nordenhök som översatt sex romaner och två pjäser av Mario Vargas Llosa och ställde den uppenbara frågan: Hur var det att översätta årets Nobelpristagare i litteratur?
– Vargas Llosa är kanske den av alla författare jag översatt som jag på något sätt haft lättast för. Jag kunde sitta och översätta femton sidor i ett svep under en dag, utan att se mig om, i en känsla av samklang, överensstämmelse, förståelse. Jag kände en speciell samhörighet med hans sätt att berätta. Det är naturligtvis väldigt skönt för en översättare att känna så. Han är också en ytterst välskrivande författare, men inte svår. Inte enkel heller, men på något sätt inte svår. En stor och ganska lättillgänglig berättare, som också har en mycket stor läsekrets i den spansktalande världen.
Nordenhök är naturligtvis glad över Akademins beslut, samtidigt som han också säger att drömmen om Nobelpriset varit en problematisk ingrediens i just detta författarskap.
– Vargas Llosa är en sorts Nobelprisoffer, kan man säga. Han har haft en enorm äregirighet kring det här priset. Att han skulle och ville och syftade till att få Nobelpriset i litteratur. Exempelvis är en roman som Bockfesten minst tvåhundra sidor för lång, tycker jag, men finns ju en föreställning om att man måste lägga tunga romaner på bordet om man ska få priset. För sig själv, och för den spanskspråkiga världen, har han länge varit en väldigt given Nobelpristagare – men eftersom det dröjt så länge tror jag att han vid det här laget blir överraskad ändå. Han har nog tänkt att han inte skulle få det. På senare år har ju också hans författarskap kantrat över i ett skrivande av erotiska romaner.
Vargas Llosa är inte bara romanförfattare, utan har också varit mycket aktiv som kulturskribent, inte minst i spanska El Pais under 80- och 90-talen. Jag frågar Jens Nordenhök hur han tänker över författarens politiska gärning.
– Man måste förstå hans vändning från vänsterradikal – Trotskist – till vad han själv definierat som "Karl Popper-liberal" i en peruansk kontext. Peru är ett land som varit hårt drabbat av vänsterextremism. Det är också ett land där man som författare måste ta ställning politiskt. Liberalismen blev Vargas Llosas sätt att göra det. Men för mig blev det svårt. Jag träffade honom när han var i Lund för ett antal år sedan och frågade honom om hans tankar kring de indianska minoritetsspråk som talas av tio miljoner människor i Peru. Han svarade att dom ska glömmas. Vi ska tala spanska och hålla oss till spanskan. Jag som själv är minoritetsvärnare av själ och hjärta sa någon sorts adjö till honom då. Vår politiska icke-samstämmighet fick mig att sluta översätta honom, trots att jag haft en så nära relation med hans prosa och hans berättarteknik. I dagens Sverige skulle väl Vargas Llosa troligen varit en folkpartistisk minister. Folkpartiet som det ser ut i dag går hand i hand med hans idéer.
