De är fascister
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-30
”Kalla Sverigedemokrater vid deras rätta namn”
Efter nederlaget i valet har flera radikala debattörer framhållit att den svenska vänstern nu bör sätta kampen mot Sverigedemokraterna i första rummet.
I en analys på SVT Debatt (22 september) av den europeiska högerextremismen konstaterar Ali Esbati att arbetarrörelsen måste ställa sig i spetsen för ett organiserat motstånd. Andreas Malm hävdar i Aftonbladet (27 september) att det ”enda som kan hålla den fascistiska högern borta från Europa är en stark, offensiv, segerrik vänster”. På Dagens Arena (21 september) manar Anna Hellgren till kamp mot högern: ”Gråt inte. Organisera er”.
Med tanke på förra veckans spontana demonstrationer mot Sverigedemokraterna tycks mobiliseringen vara fullt möjlig.
”Inga rasister på våra gator” och ”Krossa rasismen” har återigen ekat över gatorna i Stockholm, Malmö och Göteborg. Tiotusentals människor har öppet visat sin indignation. Men trots den solidaritet och optimism som legat i höstluften så har de antirasistiska paroller som präglat demonstrationerna varit förenklande.
Hur chauvinistisk och reaktionär Jimmie Åkesson än må vara är han ingen rasist i den bokstavliga bemärkelsen. I likhet med andra högerextremister som under det senaste decenniet tagit sig in i de europeiska parlamenten är den sverigedemokratiska diskursen omsorgsfullt rensad från r-ordet. I stället kretsar den kring begrepp som kultur, religion eller etnicitet – ord som reflekterar samma grumliga skillnadstänkande men ändå ger partiet möjlighet att vifta bort anklagelser om rasism.
Sverigedemokraterna är inte enbart ett främlingsfientligt parti, det är också en organisation som i klassisk högerextrem anda strävar efter att minimera fackföreningarnas makt, kväsa konflikterna mellan samhällsklasserna och skyla över alla motsättningar som splittrar det ”svenska folket”.
Vilka specifika grupper som utesluts ur denna inbillade gemenskap och får tjäna som dess fiende framstår som sekundärt. På 1990-talet var judarna Sverigedemokraternas syndabockar, i dag är det muslimerna, om tjugo år är det kanske några helt andra.
För att beskriva Sverigedemokraternas sammelsurium av främlingsfientlighet, kulturkonservatism och allmänborgerlig politik bör man tala om fascism snarare än om rasism. Det är ingen slump att Jimmie Åkesson sagt sig kunna samarbeta med samtliga riksdagspartier, från moderaterna till vänsterpartiet. Bakom hans högtravande tal om ”ansvar” för den politiska situationen döljer sig en fascistisk fantasi om ett homogent Sverige tömt på politiska konflikter. Det förklarar också Sverigedemokraternas ständiga tal om en återgång till folkhemmet, som för partiet är sinnebilden av det fridfulla och harmoniska svenska samhället.
Sverigedemokraterna är fascister.
Först genom att kalla dem vid deras rätta namn kan man blottlägga kopplingarna mellan etnisk chauvinism och ekonomiska klyftor och förstå hur lågkonjunkturen, arbetslösheten och utförsäkringarna gjort partiets visioner om ett konfliktlöst Sverige så attraktiva.
Detta är dock knappast den förståelse av ”problemet Sverigedemokraterna” som den svenska högern föredrar. Jan Björklund och Tobias Billström skulle antagligen kunna tänka sig att ropa ”Inga rasister på våra gator” eller som på demonstrationen i Stockholm förra måndagen sjunga We are the world. Att bekämpa rasism, definierad som ”föreställningen att människor med annan hudfärg är mindre värda”, passar borgerligheten utmärkt.
En djupare förståelse för de skeenden som lett till att Europas parlament fyllts av fascister lär däremot inte komma från den alltmer socialkonservativa svenska högern. En höger som pliktskyldigt talar om antirasism samtidigt som man deporterar utfattiga romer till Europas marginaler, en höger som moraliserar över Sverigedemokraternas väljare samtidigt som man med grumliga utspel om slöjförbud profiterar på islamofobiska strömningar. En höger vars publicister beklagar rasismen samtidigt som de tacklar valresultatet med att efterlysa en ”debatt om invandringens problem”.
Det krävs en antifascistisk och radikal utgångspunkt för att komma loss från 1990-talets nattståndna ”Rör inte min kompis”-analys och förstå att Sverigedemokraternas framgångar beror på något betydligt mer djupgående och komplicerat än fördomsfullhet bland lågutbildade människor utanför storstäderna.
Det är dags för arbetarrörelsen att damma av sina antifascistiska kläder och återigen bli den kraft som man en gång var i Tyskland, Italien, Spanien, Grekland, Chile och Argentina.
Genom att ta strid mot alla former av chauvinistiskt skillnadstänkande oavsett om det utgår ifrån ras, kön, kultur, etnicitet eller religion kan vänstern återta initiativet i kampen för solidaritet över alla gränser.
En sådan rörelse kommer självklart inte att födas över en natt. Nya samarbeten måste uppstå och motståndet mot främlingsfientligheten måste organiseras. Men misslyckandet i söndags innebär inte att de antifascistiska krafterna förlorat. Tvärtom är det nu kampen börjar på riktigt.
Sam Carlshamre
Student i arabiska vid Lunds Universitet
Daniel Strand
