Oreserverad hyllning till Kamprad – en fröjd
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-28
Malin Krutmeijer ser ett nationalhjälteporträtt.
Häromveckan upprördes Bertil Torekull i Dagens Nyheter över att rollfiguren Ingvar Kamprad skulle korsfästas i musikalen Ingvar! på Malmö stadsteater. Kanske kände sig Torekull oförskyllt medskyldig till detta ”övergrepp”. Hans Kampradbiografi har inspirerat musikalens författare Erik Gedeon och Klas Abrahamsson.
Jag kan nu vittna om att efter korsfästelsen – vid en midsommarstång – följer återuppståndelse. En spjuveraktigt triumferande Ingvar vänder sig om och sjunger ”tror ni att detta kan stoppa Ingvar Kamprad?”. På premiären visste publikens jubel inga gränser.
Verkligen inget ”mord” att uppröras över. Snarare representerar jublet det problematiska med denna i många avseenden fantastiska uppsättning: den är en i princip oreserverad hyllning till Ingvar Kamprad. Visst skojas det om hans tidiga entreprenörsanda, hans sparsamhet, stiftelser och om bostaden i Schweiz. Det ironiseras över marknadsföringen av ”svenskhet” och kapitalismen i allmänhet – men nog är det ett nationalhjälteporträtt.
Upphovsmännen kallar verket ett evangelium. Det säger lite om den motståndslöst hejiga berättelsen, där vi får följa Ingvar Kamprad från hans påvra vagga till Ikeas globala succé. Kanske kändes det annorlunda på Das Schauspielhaus i Hamburg där föreställningen hade sin urpremiär – här ter sig skärvorna av satir inte tillräckligt vassa.
Med detta sagt, så är Ingvar! i mycket en ren fröjd. Berättelsen är helt och hållet sjungen och spelad. Erik Gedeons folkmusikinspirerade sånger är underbara och framförandet urskickligt, från Anders Ortmans orgel och Sara Jeftas violin till ensemblens vackra stämsång. Ingenting hackar och skaver i det dramatiska maskineriet: det är högt tempo och flyt från första till sista minuten. Kompositören Gedeon har även regisserat, med fast grepp om varenda detalj. Så har han också redan gjort jobbet en gång i Hamburg. Han har med sig scenografen Ulrich Frommhold, kostymören Dagmar Fabisch och, inte minst, huvudrollsinnehavaren Andreas Grötzinger från urpremiäruppsättningen. Till all lycka, för de bidrar med påhittighet och elegans. Att detta blir en publiksuccé är ingen djärv gissning. Det är nästan så man undrar om inte Ingvar Kamprad har haft ett finger med i spelet.
Malin Krutmeijer
