Sahlin hade fått bättre stöd i Iran
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-19
Kvinnorättsaktivisten Parvin Ardalan om förföljelsen av S-ledaren – och feministernas svek
Då och då glider det in reklam, fast sällan brev, genom brevinkastet i min lilla lägenhet i Malmö. Att bombarderas med papper direkt i mitt hem är ganska nytt för mig som har levt mitt liv i Iran. Här om dagen ramlade det in en bild på en beslöjad Mona Sahlin. Förvånad tittade jag på bilden som i tankarna förflyttade mig till förra årets valrörelse i Iran när myndigheterna ville ha högt valdeltagande och presidentkandidaterna tävlade om röster. ”Folket” var ordet på allas läppar. Detta mångfacetterade ord utnyttjades och kletades på så att det tappade all sin betydelse. Plötsligt påstod alla att de var på det utsatta folkets sida och dessutom försvarade kvinnors lika rättigheter. Hyckleriet gick så långt att både polisen och den religiösa, militära styrkan, Sepah, för att inte reta folket valde att blunda för vad som i deras ögon var omoraliskt agerande på gator och torg.
De tittade bort när folk dansade eller när kvinnor struntade i den obligatoriska slöjan. Kulmen av den politiska manipulationen var uppnådd. Populismen dominerade enväldigt, allt för att bibehålla makten genom att vinna flest röster. Färger och logotyper manipulerades och liknade alltmer varandra för att förvirra och lura valdeltagarna. Allt var tillåtet och alla medel fanns till hands för att vinna kampen om makten. Det gick så långt att president Ahmadinejad rotade i konkurrentens hustrus bakgrund för att hitta svagheter. En konkurrent vars legitimitet i valet och lojalitet till systemet var garanterad av samma väktarråd som hade godkänt Ahmadinejad.
Med slöjbilden av Mona Sahlin framför mig funderar jag vidare. Vad vill man förmedla med den här bilden nu och här i Sverige? Jag frågar och får veta att den sprids av hennes motståndare: krafter som är mot utomeuropeisk invandring, mot slöjbärande muslimska kvinnor och kanske mot kvinnor i allmänhet.
Med bilden i handen undrar jag varför man, i det demokratiska Sverige, kan utnyttja kvinnor och deras klädsel som slagträ i den politiska kampen? Med liknande manipulativa syften som i det odemokratiska och patriarkala Iran?
Irans regim har försökt att göra slöjan till islams markör och landets politiska symbol. Men kvinnors starka motstånd har vänt på innebörden och gjort den obligatoriska klädseln till symbol för tvång och förtryck. Nu ser omvärlden att detta försök från den iranska regimens sida har misslyckats och kravet på sekularism och rätten att välja sin klädsel stärks för varje dag. Men nu, i Sverige, där valet av klädsel enligt lag är fritt från tvång, pågår ett försök att identifiera kvinnor från islamiska länder med bärandet av slöja. Man använder slöjan som politisk symbol, precis som regimen i Iran. Därmed förstärks den religiösa fundamentalismens fotfäste i Sverige. Allt detta som ett led i invandrarfientlighet och hat mot människor från de islamska länderna. Precis som fundamentalisterna använder man kvinnan och hennes kropp, vare sig det gäller invandrarkvinnan eller den svenska statsministerkandidaten, som verktyg i den politiska retoriken.
Skulle man sprida bilden av en beslöjad Mona Sahlin och använda den som smutskastningspropaganda om hon vore en man?
Tydligen är det inte bara öppna motståndare mot en kvinna som statsministerkandidat som använder sig av sådana märkliga metoder. Enligt P1 Morgons undersökning framställdes Mona Sahlin negativt på stora dagstidningars förstasidor arton gånger, motsvarande siffra för den manliga motkandidaten Fredrik Reinfeldt är fem. Jag ställer frågan enbart ur ett kvinnoperspektiv, oavsett politisk färg. Jag har inte rösträtt i Sverige. Jag tar inte ställning till partiernas program.
Skulle medier systematiskt visa en negativ bild på Mona Sahlin om hon vore en han? Skulle hennes huvudmotståndare få lika negativ uppmärksamhet om denne också var en kvinna? Nu när medias makt till och med överstiger de etablerade politiska partiernas, är vikten av genusperspektiv allt viktigare. Varför tar man inte den bristfälliga kvinnosynen i media på allvar? Varför protesterar inte Sveriges feminister mot en sådan brist på demokrati?
Om Mona Sahlin vore verksam i Iran, under förtryck och förföljelse, skulle vi kvinnorättsaktivister, oavsett politisk övertygelse, ändå göra vårt bästa för att uppmärksamma medias diskriminerande behandling av henne under valrörelsen. Varför gör kvinnorättsaktivisterna inte det de kan och får i Sverige, undrar jag. I ett land där de flesta kvinnor och även män som jag möter, gärna vill kalla sig för feminister, saknas det feministiska initiativet! Jag undrar om det beror på institutionaliseringen av feminismen som tycks ha förlamat rörelsen för jämställdhet på livets alla områden eller om feminister på grund av bestående fördomar inte får det utrymme de förtjänar i stora medier och icke-partipolitiska sammanhang.
När Ahmadinejad efter det omtvistade valet 2009 åter tog över makten, valde han för första gången i iranska regimens 30- åriga historia en kvinnlig minister till sin regering. I förhållande till det konservativa styret var detta banbrytande. Men det var både för sent och mot bakgrund av vad som hände under valrörelsen meningslöst. Det var enbart en plåster-propaganda som ingen köpte. Men han visste att det är viktigt i omvärldens ögon och han lyckades få stor internationell uppmärksamhet.
Jag har lagt märke till bilderna av politiker som hängs på väggarna vid statliga institutioner och även i socialdemokratiska partilokaler. Med förvåning har jag sett bilder på enbart män, från höger till vänster. Politiker som säkert var långt ifrån perfekta men ändå fick svenska folkets förtroende i val. Den enda kvinnliga politikern som jag har sett avbildad på dessa väggar är Anna Lindh. Hon hade kanske kunnat bli statsminister om hon inte mördats, har man sagt mig. I så fall hade hon kanske kvalificerat sig för porträttraden även som levande person. Men hur hade kvinnan Anna Lindh behandlats av medier och i motståndarnas valpropaganda om hon ställt upp som statsministerkandidat i en valkampanj? Skulle hon fått en bättre behandling än Mona Sahlin?
Det är dags att ställa frågan: vad skulle ha skett om Mona Sahlin hade varit man?
Parvin Ardalan
Översättning: Sholeh Irani
