Pressen mot Sahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-13

Anonymt nätverk av journalister: Sveriges största dagstidningar driver valkampanj för alliansen

Varje dag stryker hundratals opinionsbildare på landets ledarredaktioner alliansen medhårs. Oavsett vad man anser om det faktum att 90 procent av ledarsidorna är borgerliga, är det helt i sin ordning då ledarsidans uppgift är just att vara ställningstagande. Men den här valrörelsen skiljer sig från de andra: det öppna tyckandet har tagit över även på nyhetsplats.

Vi som skriver den här artikeln utgör gruppen Den Allierade Journalisten. Till de mest uppenbara kampanjmakarna delas en Megafon ut på denallieradejournalisten.blogspot.com. Nu, efter åtta månader, har vi delat ut över hundra Megafoner till journalister och redaktörer, och då har bara en mindre del av nationella medier granskats. Låt oss titta på knepen som används i kampanjandet för alliansen.

Medieanalysföretaget Infopaq granskar regelbundet hur landets ledande politiker och partier kommer till tals och omtalas i de största svenska medierna. I granskningen för perioden 18 juni–29 augusti 2010 står allianspartierna tillsammans för 57 procent av partiomnämnandena i medierna. Snedfördelningen är redan i sig ett problem. Ett annat är huruvida de respektive blocken omskrivs positivt eller negativt.

P1 Morgon och medieforskaren Ester Pollack granskade nyligen sommarens förstasidor på Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Mona Sahlin framställs negativt 18 gånger på förstasidorna, motsvarande siffra för Fredrik Reinfeldt är fem. Reinfeldt framställs positivt på tolv förstasidor, Sahlin på tre. I Ekots granskning av ett års artiklar och inslag är de med negativ publicitet 33 procent för Sahlin mot 16 procent för Reinfeldt.

När de rödgröna lade fram förslaget att låta en folkomröstning avgöra Förbifart Stockholm hade DN ett uppslag med tre rubriker: ”Folkomröstning sågas av expert”, ”Ökad trängsel i trafiken väntar” och ”Stor risk för tvister i flera decennier”. Rubrikerna talar sitt tydliga språk – det här är en nyhetsredaktion som bildar opinion. Vi har uppmärksammat mängder av liknande exempel. Medan många av oppositionens förslag ifrågasätts eller sågas på nyhetsplats vinklas alliansens förslag hela tiden lite mer neutralt, lite mer positivt.

När DN ska sammanfatta politikerveckan i Almedalen väljs bilderna med omsorg. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand hallelujar närmast galet, Sahlin skyms av sitt eget namn, Lars Ohly finns inte med alls. Alliansens partiledare framträder glada, harmoniska och trovärdiga. Medieforskaren Ester Pollack säger i P1: ”Jag ser hur väldigt många berättar en framgångssaga om alliansen och Fredrik Reinfeldt. Reinfeldt framställs även på bild som den stora ledaren. Jag har inte sett en enda bild på Mona Sahlin på det sättet”. Ester frågar sig om kön spelar roll. Lika viktig faktor torde blocktillhörighet vara.

Mona Sahlin har varit utsatt för en negativ mediekampanj som saknar motstycke. I lördags hade Expressen flera sidor om ”Sanningen bakom Tobleroneaffären”. Tidningen påstår att de ”granskar” denna 15 år gamla historia, men inget nytt kommer fram. Läsaren blir dock påmind om att Sahlin är en slarver och skurk. Varför kan man ingenstans läsa en motsvarande ”granskning” av Reinfeldts och Carl Bildts trixande med sina barnflickor? Vi väntar fortfarande på att medierna ska intressera sig för Bildts inbladning i Lundin oil.

Flera redaktioner är på att presentera positiva opinionsmätningar för alliansen redan på förstasidan, medan negativa göms inne i tidningen. Mätningarna tycks allt mer sällan handla om att mäta opinion, och allt oftare om att skapa och förstärka människors åsikter. Tyckandet om opinionsmätningar på nyhetsplats har utgjort grundbulten i att skapa den negativa publiciteten kring Sahlin. Statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson upprörs av tidningarnas sätt att presentera opinionsundersökningar. I P1:s Medierna (6 februari) karakteriserar han DN:s rapportering som ”oärlig” och menar att den ”brister i saklighet”.

Den här valrörelsen har vi sett en ny typ av opinionsundersökningar: si och så många av de rödgröna tror på en valförlust. Effekterna är två: De rödgröna drabbas av uppgivenhet och de osäkra väljarna guidas till den vinnande sidan.

När DN och SvD rapporterar om de rödgrönas politik handlar det oftare om effekten på skatterna än vad de rödgröna själva vill uppnå med förslagen. Här kommenterar faktiskt DN sig själv kritiskt, om än indirekt, vid ett tillfälle: Man konstaterar att rapporteringen koncentrerat sig på skattehöjningen för vissa, men att ”ingen” uppmärksammat att de rödgrönas förslag om fastighetsskatten skulle kunna sänka hyran med 500 kronor per år för 40 procent av landets 2,3 miljoner hyresrätter. Varför lade nyhetsredaktionerna nästan allt sitt spaltutrymme på en skattehöjning som drabbar 100 000 rika familjer, i stället för att rapportera om en skattesänkning som gynnar nästan en miljon hushåll?

En förklaring till megafonjournalistikens utformning är journalisternas egna socioekonomiska intressen: Hur mycket tjänar de högst avlönade journalisterna på alliansens skattesänkningar? Har man själv intressen i en sänkt fastighetsskatt? Utnyttjar man rut-avdraget? Det kan vara hänsyn till den egna plånboken som gör att nyhetschefer okritiskt vidareförmedlar makarna Reinfeldts egen åsikt, att de ”smutskastas” när de rödgröna påtalar hur mycket de själva tjänat på Moderaternas politik.

Journalister vill gärna odla myten att man står oberoende från sina ägares intressen. Jesper Bengtsson menade nyligen på ledarplats här i Aftonbladet att det är trams att skylla på ägarstrukturer. Men hur kommer det sig då att borgerliga medier spelar högern i händerna? Vetenskapliga och inombranschliga granskningar visar samma sak, år efter år. Om det här inte är en fråga om ägande, varför är då rapporteringen i public service mer opartisk?

En av hörnstenarna i statsvetaren Robert Dahls definition av en demokratisk process är ”upplyst förståelse”: Varje medborgare bör ha adekvata och lika möjligheter att upptäcka och begrunda det val som bäst tjänar hans eller hennes intressen. Som det är i dag ger svenska medier oss inte den möjligheten. När medierna blir partiska i sin nyhetsrapportering om partiernas politik finns det skäl att bekymra sig över tillståndet i demokratin.

Den Allierade Journalisten
www.denallieradejournalisten.blogspot.com