Ett kulturlyft för (S)verige
”Vi vill göra kulturen till en valfråga", sa Leif Pagrotsky när han i går presenterade Socialdemokraternas kultur- och mediepolitiska valplattform. Synd då att manifestet gör entré två minuter i tolv och inte har funnits att ta ställning till i de debatter som bubblar sen veckor – för den här valplattformen är verkligen något att diskutera.
Kulturen är ett av få områden där de ideologiska skillnaderna tydligt tillåts framträda, kanske för att så få bryr sig om den.
Alliansen brukar anklagas för kulturpolitisk passivitet.
Sannare är väl att satsningarna uteblivit men att besluten ändå duggat. Man har svingat släggan mot konstnärslönerna, de samhällskritiska tidskrifterna och långtradarchaffisarnas vägkrogsbibliotek – alla symbolfrågor som knappt kostar något. Den kulturpolitiska utredningen tillsattes visserligen sent, men den landade i en extreme makeover: entreprenörer och sponsring ska ta över statens ansvar för en skattefinansierad kvalitativ kultur åt alla. Det har varit en paradoxernas politik; ett populistiskt raljerande mot ”elitistiska” kulturarbetare har lagt rökridåer för en politik som befrämjat den verkliga samhällselitens kulturintressen.
Viktigt därför att Pagrotsky med emfas understryker vikten att bryta det sociala arvet. Barn som växer upp med böcker hemma läser även som vuxna, det är därför Kultur i arbetslivet med "Läs-för-mig-pappa"-rörelsen, som borgarna vill slå i spillror, är så avgörande. Genom stimulanser vill man locka kommunerna att införa maxtaxa för kultur- och musikskolan. Avgiftsfria entréer till de statliga museerna, som de facto minskade den sociala snedfördelningen bland besökarna, har hittills varit en fråga för stockholmare, men nu vill man möjliggöra något motsvarande för regionmuseerna.
Valplattformen ger en rad löften, såsom införandet av ett kulturarvs-ROT. Men här finns också mediepolitiska ansatser, som att "motverka ägarkoncentrationen i media".
Frågan är mer än akut då Bonniers dominans endast kan jämföras med Berlusconis Italien (medielandskapets ideologiska homogenitet är ju pinsamt uppenbar i den här valrörelsen).
Man vill dock inte ens antyda hur, varför det hela kan bli en nässla som inte får brännas. Att stärka public service är visserligen mer angeläget än någonsin, men det kan inte vara lösningen på Bonniers dominans. Det måste till något drastiskt (läs: lagstiftning), som givetvis kommer motarbetas med alla medel av – guess who?
Visst är det åtskilligt som saknas eller är höljt i dunkel.
Vi får till exempel inte veta om man vill behålla koffertmodellen som riskerar göra musikal och slickepott av allt – men offensiven är ändå anmärkningsvärd: en miljard mer till kulturen i real nivåhöjning.
”Våga satsa på kulturen” står det på Moderaternas valaffischer. Jag vet inte vem de tror sig övertyga, men de är i alla fall inte modigare än att Lena Adelsohn Liljeroth ställer in den ena debatten efter den andra, senast en som var planerad för Kulturnyheterna i morgon. En kongenial illustration av alliansens systematiska bojkott av såväl kulturen som demokratin.
