Kokainets politik
Om de som är beroende av drogen – för att leva
I vintras utkom på svenska Tom Feilings Kokain: Drogen som erövrade världen (Forum), senare under våren kom Kokain: Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman (Norstedts), av Lasse Wierup och Erik de la Reguera och nu är det dags för den tredje reportageboken om det vita pulvret: Magnus Lintons Cocaina: En bok om dom som gör det.
I skrivande stund har Paris Hilton åkt fast för kokaininnehav, samtidigt som utspel görs i Mexiko för legalisering. Kokainet har inte bara fått en plats i medierna, utan är substansen som blivit politik. Hur det gått till och fortfarande går till är ämnet för Lintons bok och han arbetar hårt för att behålla perspektivet ”dom som gör det”. Och det är inte främst de som snortar, utan de som odlar, bekämpar, mördar – de som på olika vis är beroende av kokain, för sin försörjning. Det är ett välgörandet perspektivskifte. Även om boken möjligen har anlänt till en mättad marknad.
Jag märker att jag under läsningen glömmer att det över huvud taget finns någon människa som tar kokain, alla brukare och missbrukare abstraheras till ”efterfrågan”. Greppet är beundransvärt i all sin envisa konsekvens: vi ser kokainets politik klarare om vi inte blandar in skälen att ta droger, misären, moralen. Bilden blir halv, skulle vissa hävda. Bilden blir koncentrerat klar, tycks Linton mena och jag håller med.
Magnus Lintons första idé var att skriva en bok om Colombia som inte skulle handla om kokain. Det visade sig omöjligt, så intrasslad som kokainhantering, gerilla, paramilitära förband, folkvalda, poliser, medborgare som bor kvar och medborgare som flyr, är i varandra. Linton beskriver en nation som sakta drivits mot en total moralisk bankrutt, där falsos positivos – fattiga män lurades att de fått jobb, varpå de mördades och kläddes i gerillauniformer för att förbättra militärens siffror och status – blev det tydligaste och mest bisarra fenomenet bland allt yrkesmördande och trixande. Kokain är politik i Colombia, därför att politiken har varit korrupt och våldsam så länge att kokainet har kunnat få en marknad.
Jämfört med de två andra hyfsat nya böckerna som kommit är Lintons alltså en bok om produktionen och politiken, medan Wierup/de la Reguera lade tyngdpunkten på brukarna, och Feiling skrivit den mest övergripande vad gäller kokainets historia. Feiling är också den som entydigt förespråkar legalisering, något ingen svensk vill, kan eller törs. Linton avslutar sin bok med olika experters syn på en möjlig framtid, och legalisering är inte den väg som framstår som rimligast eller ens klokast. Snarare försvinner kokainet med hjälp av fortsatt brottsbekämpning eller kommer att ersättas av helt syntetiska droger – farväl framställning, smuggling och krångel.
Linton är en skicklig reportageförfattare, han dramatiserar det som finns, håller läsningen vid liv trots enorma faktamängder. Det enda jag inte riktigt kan gå med på är det dramadokumentära draget: när historiska händelser, som skildras med hjälp av andrahandsuppgifter, också de blir en sorts presensupplevelser – som om han varit där. När både inläst material och möten stöps i samma form försvinner lite av metodernas betydelse. Men det är en randanmärkning, denna den tredje boken om kokain borde hitta de läsare som intresserar sig för Colombia i första hand, drogdebatt i andra. Och snart vill jag läsa den där boken om det andra Colombia.
