Bokstavligt vänster
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-08-03
Athena Farrokhzad läser Stig Dagerman och följer hans blick både utåt och inåt
Den mest berömda betraktelsen över efterkrigstidens Tyskland skrevs inte av en tysk. De inhemska författarna var alltför förlamade av skammen medan kollegorna i de allierade länderna upptogs av sitt avståndstagande. Istället blev det en tjugotreåring från Älvkarleby som öppnade världens ögon för lidandet i den forna nazistaten.
Sakligt och inkännande redogjorde han för sitt möte med det krigshärjade landet. Eller som nobelpristagaren Elfriede Jelinek skriver: ”Denna blick väger och mäter inte, inte ens eländet. Den ser och beskriver det.” Året var 1946 och blicken tillhörde alltså Stig Dagerman, det nya stjärnskottet på den svenska litteraturhimlen. Expressen hade gett honom uppdraget eftersom han var tillräckligt okänd för att kunna röra sig obevakat i landet. När Norstedts året därpå publicerade reportageserien i bokform blev han desto mer berömd. En novellsamling, två romaner och ett självmord senare är Dagerman en av våra litterära giganter. När hans verk nu återutges finns Tysk höst, som idag används som måttstock för litterära reportage, givetvis med.
Dagerman var inte bara diktare, han var också en hängiven syndikalist, verksam på tidningen Arbetaren. Det vänsterpolitiska perspektivet, som genomsyrar hans blick på Tyskland, blir tillsammans med den skarpa och lakoniska prosan min största behållning av omläsningen. Hans ambition är att förmänskliga det demoniserade Tyskland, sätta det i ett historiskt sammanhang och begripliggöra dess nuvarande tillstånd av apati och misär. Hans metod är helt enkelt att beskriva de platser och människoöden han möter. Han bryter på så vis mot den rådande mediala rapporteringen, där förloraren framställs som det onda och radikalt annorlunda, och letar istället skillnader tyskar emellan, samt likheter med andra nationer. En av dessa likheter sammanfattar han med en rad ur Bertold Brechts Tolvskillingsoperan: ”Erst kommt das Fressen, dann die Moral.” (Först kommer maten, sen moralen).
Han menar att det är utpressning att fördöma den hungrige tyskens politiska ställningstagande utan att samtidigt analysera hans hunger. Det rör sig trots allt om ett land där människor, med Jelineks ord, ”lider i så hög grad att man genast vill ha överseende med alla dem som alldeles för snabbt är beredda att beteckna sig som förövare (för en säck potatis, en klick margarin skulle de kalla sig för vad som helst”. Europas indignation över de fattiga som svarar ja på frågan om de hade det bättre under Hitler kommenterar Dagerman så här: ”Lever man på svältgränsen kämpar man inte i första hand för demokrati utan för att avlägsna sig så långt som möjligt från denna gräns.” Jag tänker att det är en kritik som alltjämt tål att upprepas, i relation till de liberala demokratier som tar avstånd från diktaturstater utan att också ta avstånd från den fattigdom deras befolkning ofta lever under. Hans vilja att applicera sin solidariska maktanalys också på den egna politiska fienden imponerar på mig.
Ett annat område där Dagermans sökande efter likhet och skillnad blir tydligt är det ekonomiska. Till de borgerliga ideologer som hävdar att klassamhället är utraderat i Tyskland, eftersom bomberna gick över alla samhällsgrupper, säger han kort och gott att ”bankkontona inte blev bombarderade”. En annan mening som fastnar i mig är hans kommentar till de allierades iver att återetablera det parlamentariska systemet i Tyskland: ”Det är likgiltigt vem som vinner ett val i ett land som ändå är ockuperat.” Utsagan hade lika gärna kunnat handla om Irak, Afghanistan eller Palestina.
Journalisten Dagerman har ett genuint intresse för bokstavlighet. I Tysk höst finns det ett stort motstånd mot den potentiellt avhumaniserande verkan som alltför lättvindiga metaforer och invanda utsagor kan ha: ”Läkare som berättar för utländska intervjuare om dessa familjers matvanor säger att det de kokar i dessa grytor är obeskrivligt. I själva verket är det inte obeskrivligt, lika lite som hela deras sätt att existera är obeskrivligt. (...) Om man vill låter det sig beskrivas alldeles förträffligt.” Att betrakta krigets förödelser och så noggrant som möjligt beskriva det obeskrivligas detaljer, hur det ser ut, luktar och känns, är Dagermans långsiktiga bidrag till en bättre värld.
Ställd bredvid Tysk höst känns Bränt barn, en annan av hans böcker som rönt stora internationella framgångar och som också kommit i nyutgåva, mindre angelägen. Som tonåring slukade jag den, men nu har jag svårt att minnas vad som egentligen drabbade mig i denna historia om en yngling som förlorar sin mor och strax därpå inleder en relation med sin fars älskarinna. Här är det desto mer metafortungt och introspektivt. Huvudpersonen Bengt, som är sjukligt besatt av det rena och oskuldsfulla, framstår som ganska osympatisk i sin ovana att ständigt rättfärdiga sitt eget handlande och fördöma andras. Till skillnad från den beskrivande berättaren i Tysk höst är han hopplöst upptagen av att väga och värdera. Givetvis avviker han från dygdens bana eftersom det, med Brechts ord, ”finns få sysselsättningar som skadar moralen så mycket som att sysselsätta sig med moralen.”
Jag har svårt för att bestämma mig för om det är karaktären som är pubertal, eller berättelsen som sådan. Eftersom boken delvis utgörs av Bengts brev ligger hans person och den övergripande romangestaltningen nära varandra, något som visserligen är skickligt genomfört. Men texten känns manierad i sitt svårmod, och alltför schablonmässigt psykoanalytisk. Dagerman är minst skarp och stilsäker – och kanske mest manlig – när han sjunker för djupt ner i det inre landskapet. Det är när han höjer blicken och intresserar sig för sambandet mellan jaget och världen, som i dagsedlarna och reportagen, som det blir verkligt spännande.
Att läsa Dagerman är framför allt att smittas av hans språk, att börja formulera sig genom honom och att röra sig i världen med samma uppmärksamma tungsinne. I höst kommer nyutgåvor av De dömdas ö och Ormen med förord av J M G Le Clézio respektive Siri Hustvedt. Jag ser fram emot det.
Athena Farrokhzad
Stig Dagerman
l Författare och journalist. Föddes 5 oktober 1923 och dog 4 november 1954. År 1941 publicerades hans första artikel i Storm, det syndikalistiska ungdomsförbundets organ. 1943 anställdes han som kulturredaktör på Arbetaren. Han skrev reportage, dagspolemik, kulturpolitiska kommentarer samt film-, teater- och bokrecensioner för tidningar som Aftontidningen, Expressen och Dagens Nyheter. Han romandebuterade 1945 med Ormen som väckte stor uppmärksamhet med sin beredskapsskildring och sin fokusering på ångesten. Efterföljande böcker är De dömdas ö, novellsamlingen Nattens lekar, Bränt barn och Bröllopsbesvär. Han skrev även teaterpjäserna Den dödsdömde, Skuggan av Mart och Streber.
Källa: Nationalencyklopedin
