Apokalypsens flyttfåglar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-20

Andreas Malm om en pågående katastrof – som ännu kan stoppas

Solen bränner bort östra Syrien. Inget regn har fallit från den glödvita himlen på tre år. Hundratusentals hungrande bondefamiljer, som fram tills nyligen skördat sin bomull och vallat sin boskap, kretsar nu runt FN:s stationer för utdelning av matransoner, de enda oaserna i ett nyss frodigt jordbrukslandskap som obevekligen tycks förvandlas till öken.

Vi har vetat det länge. Östra Syrien blir rött som en upphettad spisplatta i alla klimatmodeller för det tjugoförsta århundradet. Men det sker redan nu, och allt fler invånare måste rycka bort sina händer: omkring en miljon människor har under det senaste året gett upp, flyttat – flytt – till Damaskus och Aleppo. Utöver palestinska och irakiska flyktingar måste nu de syriska storstäderna göra rum åt en ny kategori: klimatflyktingar.

Eller ta södra Niger. Därifrån rapporterade FN:s nyhetsbyrå IRIN i mars att ”hela byar töms”. Brunnarna och fälten torkar ut, spannmålsproduktionen är den lägsta på 20 år, miljoner bönder hänger i en skör FN-tråd över hungersnödens avgrund. ”Man kan bokstavligen se öknen rycka fram, se hur sanddynorna avancerar”, förklarade nyligen John Holmes, chef för FN:s nödhjälp, i en av alla appeller om hjälpinsatser till offren för den globala uppvärmningens ”megakatastrof”.

Varningsklockarna har dånat i decennier, men upphettningen av klotet tillåts fortgå med oförminskad hastighet. Juni månad var den hetaste som uppmätts på jorden, det första halvåret likaså, 2010 ser nu ut att bli det hetaste året sedan mätningar inleddes 1880. Extrema skyfall i södra Kina mäter sina krafter mot störtfloder i östra Brasilien och samtidigt investerar Vattenfall i nya kolkraftverk: business-as-usual regerar planeten. De fossila krafterna har lyckats reducera klimatfrågan till en knappt hörbar ton i världspolitikens ljudmatta, alltid där, men numera helt utan dramatik.

Resultatet är ett globalt brus av berättelser om en tillvaro som rämnar. Apokalypsen skrivs inte längre i futurum: den är i detta nu, men den är ojämn och kombinerad – den drabbar enbart vissa, medan andra glider fram i sin förbifart – så som kapitalismens utveckling alltid har sett ut. Vi behöver alltså inte längre undersöka vad som kommer att hända om ingenting görs. Vi kan gå rakt ut i världen och se och lyssna till det som händer, därför att ingenting har gjorts.

Några som tagit på sig den uppgiften är det franska journalistkollektivet Argos, vars Climate Refugees just getts ut av prestigefyllda MIT Press. Skribenter och fotografer har rest till några av uppvärmningens frontavsnitt för att ta stickprov. I Shishmaref i Alaska vittnar de boende om hem som plötsligt rövas bort av de allt högre vågorna, och om oron för att drivas in till städernas arbetslöshet. I Bangladeshs södra delta blir vattnet salt, risodlingar måste överges, bönder pressas att övergå till fiske inne på den bengaliska tigerns revir, med allt fler dödliga möten som följd. Collectif Argos skildrar livet som klimatproletär i Dhaka: unga män från deltat släpar sina rickshaws dagar i ända, faller slutkörda i säng och drömmar om att återvända till en hemtrakt på väg att bli obeboelig. Hela landet Bangladesh släpper ut mindre än staden New York.

På fyrtio år har 90 procent av Tchad-sjön dunstat bort. Collectif Argos utsända följer de fiskare som numera mest hivar upp mager spigg ur den grunda pölen. Till Maldiverna flyger västerländska turister för att skåda prakten hos de korallrev som ännu lever, blott fyra mil från Beijing erövrar öknen nya byar, i Nepals dalgångar vandrar invånarna i skuggan av de glaciärsjöar, fulla av smältvatten, som när som helst kan brista. Så ser det ut i utkanten av business-as-usual. Collectif Argos samlar in bilder och berättelser och sätter samman dem till en apokalypsens magnifika coffe table-bok.

I centrum står insikten om att det rum mänskligheten har till förfogande nu för första gången krymper. Härvidlag skiljer sig uppvärmningen från alla andra flyktingkriser. Palestina upphörde inte fysiskt att existera efter 1948 eller Irak efter 2003, men i fråga om flyktingarna från östra Syrien är det ingen förgänglig apartheidregim eller ett utdraget krig som hindrar ett återvändande. När landet väl blivit en öken finns ingen väg tillbaka. Mänskligheten tycks därmed dömd att pressas samman i storstäder, där egendomslösa människor som dragits upp från sina landsorter – kanske befinner vi oss i begynnelsen av historiens största proletariseringsprocess – måste söka sig en utkomst. Men städer kan inte försörja hur många som helst. Det finns, säger en forskare i Climate Refugees, en ekologisk gräns för hur många klimatflyktingar Dhaka kan absorbera.

Om de rika länderna kommer att öppna sina portar för miljoner människor på flykt undan förbrända eller översvämmade jordar är en öppen fråga. Kan man ens säga att de är flyktingar? De faller ju inte in under den konventionella flyktingdefinitionen, som talar om förföljelse och krig. Hur ska man organisera de gigantiska folkomflyttningar som väntar när länder fysiskt går under – och vad händer om de inte organiseras?

Klimatflyktingkrisen reser frågor med oanade djup; ett växande forskarsamhälle försöker loda dem. Det ligger i tiden. Allt fler ger upp kampen för att undvika en katastrofal uppvärmning och deklarerar att det redan är för sent. Hyllorna för klimatlitteratur dignar av titlar som Requiem for a Species, The Vanishing Face of Gaia. Det handlar inte längre om vad som måste göras för att stoppa katastrofen, utan om hur vi ska hantera den. Det är ett avgörande skifte – och det är förödande.

I en färsk artikel i tidskriften Ethics and Environment diskuterar filosofen Andrew Fiala det problem som kanske mer än något annat definierar vår tid: Neros fiol. Enligt legenden spelade Nero fiol medan Rom brann ned till grunden. Något liknande sker i dag, och Fiala ser en paradox: ju mer oundviklig den globala uppvärmningen ter sig, desto mer rationellt blir det att frossa i fossila bränslen. Gaia-teorins upphovsman James Lovelock gick rentav ut med just den uppmaningen häromåret: ”Njut av livet medan du kan, om du har tur är det 20 år kvar.” Sådana prognoser riskerar, menar Fiala, att bli självuppfyllande, i synnerhet när de uttalas av klimatforskare eller aktivister med stor auktoritet. Vem bryr sig om att ta tåget eller äta lokalodlat om till och med profeter som Lovelock säger att loppet är kört?

Fialas poänger träffar mitt i dagens forskarsamhälle, där den apokalyptiska apatin nu breder ut sig, men han missar några avgörande förhållanden. Det rationella i att njuta av det fossila livet gäller en liten minoritet av mänskligheten. För en bomullsodlare i östra Syrien, en rickshawförare i Dhaka, en fiskare i Tchad har den möjligheten ännu inte uppenbarat sig. Nero var Roms kejsare när andra fångades av lågorna: på samma sätt håller dagens kejsare i fiolen, och häller bränsle på elden.

Men striden är inte förlorad. Den har inte ens börjat. Inga krafter har ännu på allvar utmanat business-as-ususal, försökt störta kejsaren och krossa hans instrument. Till detta finns alltjämt tid och tekniska möjligheter. Ska vi göra det? Det är den frågan, mer än någon annan, som klimatflyktingkrisen borde få alla Roms svedda plebejer att ställa.

Andreas Malm