Andra rum är möjliga

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-16

Lars Mikael Raattamaa läser David Harveys bok om en hänsynslös mekanik

Den 17 september förra året toppades Dagens Nyheters hemsida av nyheten att Aspudden ska bli stadslik. För den som inte känner området så kan Aspudden beskrivas som en gammal förort till Stockholm. En blandning av 10- 30- 50- och 70-talshus; villor, lamellhus, stenkvarter och 13-våningshöghus om vart annat. Men när beslut fattas om fortsatt byggande så är den enda politiska utgångspunkten att området är ett problem. Och det löses genom bäst genom stadslikhet.

David Harvey beskriver i Den globala kapitalismens rum devalveringens funktion i den kapitalistiska världen. Kapitalismens huvudsakliga drivkraft är kapitalackumulationen. Men för att kunna lägga beslag på så mycket kapital som möjligt, så kan inte alla övertaganden ske till fullt pris. Därför blir upplösandet av värden den centrala mekaniken. Det en process som är både god och ond. Att allt som är fast förflyktigas har frigjort människor från förtryckande institutioner: kyrka, äktenskapslagar, pliktarbete. Men värden behövs för att vi ska hålla samman som människor, de byggs upp av kollektiva fantasier och arbete. Men allt som blivit värdefullt drar till sig kapitalackumulationens blick. Maskinen sätter i gång: devalvering; appropriering.

Det är samma struktur här som där. När brittiska handelsmän ville lägga beslag på Indien och Indonesien, som råvarukälla och som marknad, slog man sönder deras värden. En rik och väl utvecklad textilindustri utarmades, för att ge rum för billiga brittiska tyger. Devalveringsfunktionen har använts väldigt mycket de senaste decennierna, i alla de strukturanpassningskrav som tvingats på länder och människor. Det enda som duger är att bli lik centrum, bli en kopia, alternativa strukturer utgör ett hot eftersom de säger att en annan värld är möjlig.

I frågan om staden i dag i Sverige har samma ideologi segrat. För tillfället? Den heter nu Space syntax och new urbanism och har fullständigt genomsyrat allt tal om vilken värld som är möjlig. Det finns inte ett medium, inte en kulturartikel eller krönika som inte tävlar i att slå fast att allt som är bra är urbant. Och samtidigt krymper rummen som får räknas som stad. I går var butiker i hörnen avgörande, i dag heter lösenordet täthet, och i morgon kommer lögnen att vara att endast centralstaden erkännas som miljövänlig. Det kallas civilisation eller offentlighet, men är kapitalackumulationens raserande av värden.

Den globala kapitalismens rum är en liten och perifer bok i Harveys produktion. Det är besynnerligt att han inte varit översatt till svenska förrän nu. Och som vanligt ska det till ett förlag som Tankekraft för att det ska hända. Ända sen Social Justice and the City (1973) har Harvey varit en av de viktigaste rösterna både i diskussioner om arkitektur och städer och om marxism. Genom att han för in frågan om jämlikhet i arkitekturen och för in rummet i socialismen.

Rummet har en speciell funktion enligt Harvey. Om tiden är den upplösande kraften enligt Marx – förflyktigandet och devalveringen – så är rummet den uppbyggande. Kapitalet ackumuleras och behöver fasta punkter för fortsatt ackumulation. Harvey kallar det Spatial Fix. Men också kampen mot den oändliga kapitalackumulationen – för en annan värld – skapar rum. Människorna arbetar, förverkligar sig och skapar sig identiteter och platser. Sätten att skapa rum är klasskampens kärnfråga för Harvey. Den globala kapitalismens rum är på sina få sidor full av uppslag för att förstå men också utöva kampen.

Frågan om rummet är alltid en aktivitet, historieskrivningen är viktig, men rummet finns bara när det skapas. Därför måste alltid den aktiva kunskapen – arkitekturen, stadsbyggandet – vara med i kampen. Rummet är alltid samtidigt en matematisk absolut enhet och relationer mellan människor. Uppdraget är att tänka på båda sätten samtidigt. Det finns inga neutrala verktyg och allt är inte bara relativt och subjektiviteter. Kapitalismen handlar om oändlig ackumulation, det betyder centralisering i rummet. Därför måste teorin om ojämn geografisk utveckling alltid ställa sig frågan om centrum. Inte bara på global utan i lika hög grad på lokal och personlig skala. Samma struktur i Stockholms förorter som i kolonialismens Indien.

Lars Mikael Raattamaa