Stängda städer

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2013-12-19 | Publicerad 2010-07-15

Petter Larsson om en bostadspolitik som gör oss till sämre människor: Vi är på väg mot det tidiga 1900-talet igen.

Jag håller egentligen med dig. Men du, vill du verkligen bli den siste idioten som bor i hyresrätt?

Så sa grannfrun i Malmö till mig för några år sedan. Grannarna skulle bilda bostadsrättsförening, hoppades att hyresvärden skulle sälja så att de kunde bli rika över en natt. Jag gick på mötet för att övertala dem att låta bli. Flera erkände att de var oroliga för hur snabbt hyresrätterna försvann i staden. Men nu kunde de byta spår, lämna hyresmarknaden bakom sig och dessutom göra en hacka på kuppen. Alla andra gjorde ju det.

Så ser logiken ut bakom den exploderande omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter i storstäderna. I Stockholm, där det är värst, ökade andelen bostadsrätter från 38 till 62 procent mellan 1998 och 2009, berättar journalisten Kent Werne i sin kommande reportagebok Du sköna nya hem.

Flera av dem han intervjuar i boken säger ungefär samma sak som grannfrun. Folk kan – i princip – stötta idén om att det ska finnas gott om hyresrätter, också i de attraktiva delarna av staden. Men när de får chansen att själva tjäna en miljon på att ombilda och sälja, en chans som ofta är den enda vanliga dödliga får till ett klipp under sina liv, ja då ryker principerna all världens väg.
Det påminner om friskolefällan. Inte ens de som egentligen tycker att alla ungar borde gå i samma skola och inte sorteras efter samhällsklass – enligt Skolverket (2003) är mellan 60 och 70 procent av dem som valt en annan skola än den närmaste åt sina barn högskoleutbildade – är beredda att sätta sina egna barns utbildning på spel för en aldrig så vettig idé om samhället.

Det är inget konstigt, och inget att moralisera så värst över.

Däremot måste man nog vara medveten om att när ombildningar och skolval väl börjat normaliseras, så rullar de lätt på av sig själva.

Därför måste de stoppas av en högre makt. Denna makt är de folkvalda församlingarna, deras vapen är lagstiftning, subventioner, gemensamt ägande.

Det har gjorts förut. Ska man förstå den svenska bostadspolitiken måste man börja med den extrema trångboddheten, smutsen och de skyhöga hyrorna som dominerade under 1900-talets första årtionden. Werne skildrar en tillvaro som för tankarna till dagens storstäder i Syd, till ett Kairo eller ett Bombay, där de fattiga sover i skift. Ett mer kapitalt marknadsmisslyckande får man leta efter.

En marknadsekonomi kan ofta fungera hyggligt för att fördela sådant som köparen kan avstå ifrån att köpa om priset är för högt, utan att själv gå under. Man måste inte ha en bil, en ny frisyr, en bok. Men alla måste bo någonstans – till vilket pris som helst.

Arbetarrörelsens svar på bostadskatastrofen blev social demokrati. En bostad av god standard skulle göras till en medborgerlig rättighet. Man byggde upp de stora kommunala bostadsbolagen – allmännyttan. De skulle verka för att hålla hyrorna nere genom att inte ge vinst och genom att de satte normen för de privata värdarna. Och så byggde man, med stark statlig finansiering i ryggen, hundratusentals nya lägenheter. Fram på 70-talet var det inte mycket till marknad kvar. Sosse-Sverige hade tagit över.
Den modellen är sedan 20 år under hård attack. Allmännyttans hyresnorm och självkostnadsprincip är avskaffade. Dess lägenheter säljs för vrakpriser – Werne skriver om det som en av de största överföringarna av gemensamma pengar till privata fickor som vi någonsin sett. Dessutom ska läget nu vägas in vid hyressättning – ett stort steg mot marknadshyror.

Vi är på väg mot det tidiga 1900-talet igen.

De flesta av oss förlorar på det. Bostadsrättifiering, marknadshyror – och svarthandel med hyreskontrakt – innebär att bara de som kan betala får tillträde till de mest attraktiva områdena. Ett välbetalt ungt par i karriären kan norpa åt sig den femrummare som den fattiga barnfamiljen hade behövt så oändligt mycket bättre. Den vanliga 20-åringen – en gång jag själv – har då inte en chans att bo i områden som Malmös Davidshall, Stockholms Söder eller ens Göteborgs Majorna. Jobbarna i förorten kan sluta hoppas att deras barn ska kunna bo bättre än de själva. Deras frihet att forma sina liv inskränks. Pengarna stänger städerna.
Den som vill bryta denna utveckling har starka krafter mot sig: det oligopol av byggbolag som är nöjda med att bygga dyrt för de rika, bankerna, som drar in multum på bolånen, och förstås, de hundratusentals människor som hoppat på spekulationskarusellen och som skulle förlora sina pengar om den plötsligt stoppades, ja vars bostäder förlorar i värde för varje ny attraktiv hyresrätt som byggs.

Dessutom, och det är nog svårare än man kan tro, så måste man övertyga alla oss som tycker att marknadiseringen borde stoppas om att det också är möjligt. För om vi tror att det är marknadshyror och bostadsrätter gäller i framtiden, kommer många av oss pragmatiskt att anpassa oss efter det. Ingen vill ju vara den siste idioten som bor i hyresrätt.

Därför nöjer sig vänsterblocket med försvarskamp. Man försöker slå vakt om allmännyttan, försvåra ombildningar och åtminstone inte fullt ut acceptera marknadshyror.

Men man vågar inte stoppa spekulationen i bostäder eller bygga så mycket nytt – med egna offentligägda byggbolag! – på bra lägen att lägenhetspriserna kollapsar.

Det är en uppgift som blir svårare för varje år som går. För det finns även en mer långsiktig politisk effekt av förändringarna. Werne påminner i förbigående om att hur ett av Margaret Thatchers snilledrag var att ombilda en miljon hyreslägenheter till ägarlägenheter. På så vis gjorde hon den brittiska medelklassen beroende av räntenivåerna – och i förlängningen av ett, som det brukar heta, företagsvänligt klimat. Deras fiender blev då de landsförrädiska gruvarbetare som satte käppar i hjulet för den brittiska ekonomin med sina strejker.

Och de röstade höger. För att rädda sina räntor.
På samma sätt kan svenska borgerliga politiker i dag skrämmas inte bara med rödgröna fastighetsskatter utan också med höga löneökningar, stora offentliga utgifter och annat som påstås driva upp räntorna. Den som sitter med miljonlån tar inga risker.

Men allra mest tragiskt är att bostadshetsen driver fram sådant som konkurrens, statusfixering och girighet. Werne har gott om exempel på mindre smickrande beteenden – hot, förtal, ryktesspridning – i samband med de infekterade strider om bostadsrättsbildande han beskriver, jag ser det bland vänner och bekanta ibland, och jag märker hur jag själv i dåliga stunder väger den ena gatans värde mot granngatans.

I förlängningen formas här en ny människa, en riktigt brackig typ, som vi i alla andra sammanhang inte vill vara, men som är perfekt anpassad för det råa marknadssamhälle alla säger att de inte vill ha, men vi är i full färd att bygga.

Petter Larsson