Stormaktsfebern släpper inte USA
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-22
Sara Stenholm om boken alla i Vita Huset vill läsa och lära sig av
Det finns ett ögonblick i vår samtid som mer än något annat har kommit att symbolisera världspolitisk hybris. Det är en bild så övertydlig att den har hamnat i det låsta facket av klyschor. Tyvärr. För det är en attans bra bild. President George W Bush som i snajdig flygaruniform landar med stridsflygplanet ombord på hangarfatyget USS Abraham Lincoln. Omklädd till kostym håller han sen sitt tal. Inför de jublande soldaterna hyllar han den knappt två månader gamla amerikanska insatsen i Irak. USA och dess allierade har segrat, fastslår Bush. Och så det som gör hela bilden. Banderollen. ”Mission Accomplished”. Datumet är den första maj 2003.
I efterhand har det framkommit att Donald Rumsfeld – av alla människor - hade fått Bush att ta bort själva uttrycket ”Mission Accompished” ur sitt tal där på däck. Men det hjälps liksom inte. Banderollen hänger för alltid kvar i vårt kollektiva minne över usla beslut fattade av en omdömeslös president.
USA:s fatala övertro på sig själv är också temat för Peter Beinarts senaste bok, nyligen utkommen i USA - The Icarus Syndrome: A History of American Hubris. Peter Beinart är biträdande professor i statsvetenskap och journalistik vid City University of New York, och det senaste stjärnskottet i den amerikanska debatten. Under våren lyckades han reta gallfeber på det amerikanska judiska etablissemanget med en provokativ essä i New York Review of Books. Beinart hade fräckheten att föreslå att den amerikanska Israellobbyn borde ta avstånd från Israels extremistiska regering – och det var innan blodbadet på Ship to Gaza-konvojen. Och nu tar han sig alltså på 482 sidor an den amerikanska världshybrisen.
Enligt Beinart kan den amerikanska hybrisen läsas i cykler, där topparna utgörs av Woodrow Wilsons fredsprogram, Johnsons Vietnamkrig och Bushs Irakinvasion. Tre olika presidenter, tre olika slags övertro på USA:s förmåga att kontrollera världen. När Europa var sönderslitet av första världskriget försökte Woodrow Wilson som en annan Jesusfigur frälsa den gamla världen med sitt 14-punktsprogram för fred. USA var det moraliska exemplet – se på oss, var inte själviska, tänk på vårt kollektiva bästa. Det hela slutade i ett fredsfördrag som mer än något annat ledde till ett nytt krig.
Lyndon Johnsons hybris var förstås inte byggd på en moralisk uppfattning om en god världsordning, utan snarare på hårdhet. Med vapenmakt, skriver Beinart, skulle USA kunna kuva kommunismen var helst den dök upp, och särskilt om den dök upp i Vietnam. 60 000 döda amerikanska soldater senare, (för att inte tala om de många miljoner vietnamesers liv det kostade) visade sig också denna form av hybris misslyckad.
Och så då George W Bush, som led av en hybris byggd på viljan att dominera världen. En vilja som enligt Beinart är, om inte förstålig, så åtminstone lättförklarlig. USA levde i en gyllene maktera från 1989. Muren föll, Sovjetunion kollapsade, Fukuyama utropade slutet på historien, alla ideologier utom kapitalismen var döda. Enligt Beinart var det Panamainvasionen 1989 som la grunden till det självförtroende som skulle dominera amerikansk utrikespolitik de närmaste femton åren, med ett slutligen förödande resultat. Men det började bra – det fanns inga krig som USA inte kunde vinna. Och USA radade upp dem: Panama, det första Irakkriget, Bosnien, Kosovo. Somalia slutade visserligen i en katastrof, men när bara ett tjugotal amerikanska liv spilldes var den motgången lätt att förbise i den allmänna segeryran som rådde hela 90-talet.
När George W Bush bestämt sig för att bli USA:s president byggde han sin kampanj på att göra tvärtom mot Bill Clinton. Hans politik skulle vara allt det som Clintons inte var. Men det skulle visa sig att det allra viktigaste under hela Bushs presidentperiod, det kopierade han från Clinton. Preemtive war. Förebyggande krig. Det var vad Clinton förde i Kosovo, det var vad Bush förfinade till sitt presidentiella signum. I Kososvo handlade det om etnisk rensning som kanske skulle utföras, i Bushs krig om hot mot USA som kanske skulle realiseras.
Men vad ska då Barack Obama göra för att inte gå i fällorna? Frågan kan ju tyckas något omotiverad. Ordet hybris är kanske inte det man mest förknippar med dagens USA, fast i två ändlösa krig, med landets värsta miljökatastrof någonsin på halsen, en enorm arbetslöshet, stora sociala klyftor och en ekonomisk kris att lösa. Och svaret, ja det är litet överraskande för att komma från en ung, liberal debattör. USA måste åter till Reaganeran. Ronald Reagan kunde som ingen annan ingjuta hopp i amerikanerna. Reagan var, skriver Beinart med förtjusning, en fredsduva i hökfjädrar. En man som med manligheten intakt kunde hela den sårade amerikanska stoltheten utan att kasta sig in i krig som inte gick att vinna. Det går att vara en betydande, inflytelserik, ja, till och med omtyckt, nation utan att ständigt sträva efter världsherravälde.
Låter det nytt? Beinarts idéer anses i alla fall så fräscha att The Icarus Syndrome: A History of American Hubris, tydligen står överst på läslistan den här sommaren för alla med ambitioner inom Obamas administration.
Men kan man ändå inte få drömma om litet amerikansk världshybris? Den där goda sorten som man anar att Peter Beinart ändå tycker finns. Den där sorten som skulle ge oss en bild av Barack Obama i Vita Husets Rosenträdgård, tillsammans med ledarna för Israel, Hamas och Fatah. Obama som – inte i flygaruniform, men väl iklädd en av sina skräddarsydda kostymer låter världen höra orden ”Mission Accomplished”. En Nobelpristagare som gör sig förtjänt av sitt pris. I wish.
Sara Stenholm
Programledare för God morgon världen,
Sveriges radio
