Ers kungliga pinsamheter
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-19
Anders Johansson läser en avhandling om den svenska monarkin
Om du har ett utedass är sannolikheten stor att det pryds av en bild på kungafamiljen. Det är nämligen den plats svensken i gemen tilldelar dem. Hur det ska tolkas kan man fundera på, och det är just vad etnologen Mattias Frihammar gör i sin avhandling Ur svenska hjärtans djup. Frihammar har undersökt hur kunglighet produceras och reproduceras. För även om kungens status är inskriven i regeringsformen så räcker det naturligtvis inte som förklaring till att miljontals människor ägnar den här dagen åt ett bröllop mellan två människor de aldrig har träffat. Det kungliga är något mer – en föreställning eller mystik som reproduceras på minsta enkrona.
Även om boken innehåller en del tradiga upprepningar och akademiska truismer (”Sveriges flagga innehåller färgerna blå och gul”, ”En tidning är en journalistisk produkt som ska producera och tillhandahålla nyheter”) lyckas Frihammar ge en ganska bra bild av hur detta reproducerande går till, exempelvis på nationaldagen på Skansen och Victoriadagen i Borgholm.
Intressantast är kapitlet om ett av dessa underliga besök i verkligheten som kungaparet gör då och då. Den 1 september 2004 var det Sollentunas tur. Bakom det några timmar långa besöket låg ett och ett halvt år av förberedelser, möten, planläggning och repetitioner. Frihammar följde och dokumenterade ansträngningarna: var ska de flaggviftande barnen ställas? Hur många minuter ska kungen och drottningen tillbringa vid vägbygget? Vad ska de prata om under lunchen? Var ska hans majestät gå på toaletten och hur ska man dölja det faktum att sådana behov alls existerar?
Det mest absurda i detta är kanske inte mängden arbetstid bakom besöket (”en värdelös tillställning, både för kommunen, för de inblandade och säkert för kungahuset också” säger en av de desillusionerade ansvariga i efterhand), utan vad arrangemanget säger om kungligheternas liv. Liv genomregisserade ner till minsta vinkning, konversation och leende. När kommunen inte ville gå med på att med kort varsel flytta generalrepetitionen inför besöket förklarade hovet prompt att utan repetition blir det inget besök. Om verkligheten inte är ordentligt inrepeterad ställs den in – tydligare än så blir nog inte skådespelssamhällets logik.
Jag tror det är här någonstans orsaken finns till att jag är ambivalent till monarkins existens. Som Frihammar konstaterar redan i inledningen är det något djupt paradoxalt över kunglighetsvurmen. För vad är monarkin om inte en offentligt sanktionerad ojämlikhet i det demokratiska samhällets mitt? Å ena sidan är kungen och Silvia, Victoria och Daniel, vanliga människor som går på toaletten som du och jag; å andra sidan är det, som en kommuntjänsteman andäktigt konstaterar, ”något särskilt” med kungen.
Det är lätt att tänka sig ”vanligheten” som en realitet och ”särskildheten” som en illusion, ett sken. Också Frihammar landar i den slutsatsen: kungligheten är ett trick, en konstruktion, och följaktligen något som vi skulle kunna sluta konstruera om vi bara enades om det. Men vad hans bok, trots att den alltför ofta stannar i det självklara, också visar är att det snarare förhåller sig tvärtom: det som är illusoriskt är föreställningen om att vi alla är lika mycket värda; det som är reellt är ojämlikheten, privilegiesamhället, skådespelet. Silvia håller sig förmodligen hela vägen hem till Drottningholm, men bortsett från det: vad talar för att det skulle finnas en annan, verkligare drottning bakom den offentliga rollen? Kunglighetens blåa blod, som Frihammar snuddar vid, är inte bara en metafor, utan också en realitet.
Viljan att avskaffa monarkin är mot den bakgrunden alltför modest. Utgår den inte från en liberal föreställning om att kunglighet är en anomali i ett annars jämlikt samhälle? Naturligtvis borde monarkin avskaffas, men det är mycket som borde avskaffas och ändras i denna kapitalistiska tillvaro.
Att avlägsna de mest flagranta uttrycken för ojämlikheten är givetvis lockande, men är det inte något bra med att dom sitter där i sina slott, som en pinsam påminnelse om samhällets ojämlikhet, som isbergets topp?
Anders Johansson
