Lycka till varje pris
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-15
Ulrika Kärnborg ser hur all skuld för olycka och mobbning läggs på offren
Safet, före detta arbetare på Ljungby maskin lider av sömnrubbningar, hallucinationer och har fått diagnosen traumatiskt stressyndrom. Enligt journalisten Maciej Zaremba (Dagens Nyheter 30 maj) är han ett av tusentals offer för vuxenmobbning på svenska arbetsplatser.
Safet verkar vara en modig man. Han har utan resultat tagit kontakt med facket för att få stöd i sin sak, han har konsulterat läkare och ringt DN. Han är med andra ord det som på dagens svenska arbetsmarknad kommit att kallas ”en jobbig typ”. Därför har Safet också hamnat på Ljungbys inofficiella svarta lista. Han är, som artikeln antyder, avskriven ur arbetslivet.
Kanske hade Safet, offer för rasism, ett hårdnande arbetsklimat samt ett blundande, räddhågat fack, klarat sig bättre om han hade använt några av tipsen i samtida karriärhandböcker?
Låt oss se vad de hos medelklassen så populära livscoacherna Sanna Edhin och Kay Pollack, bara några exempel i floden av självhjälpsprosa, har att säga till en man av Safets belägenhet. Behöver man verkligen se friställanden och sjukdomar som katastrofer? Alls icke. Så här förklarar till exempel Pollack i den bästsäljande pocketen Att välja glädje:
”Katastrof eller möjlighet. Universum är vad det är. Omständigheterna är just nu som de är. Hur jag väljer att reagera på omständigheterna – det valet är mitt. Väljer jag att vara offer eller väljer jag att se möjligheterna, det vill säga vara skapare.”
Hans kollega Sanna Edhin talar, utan att darra på manschetten, om offermentaliteten i arbetslivet och ställer den retoriska frågan: ”Beror offerkulturen på att alla initiativrika svenskar drog till USA i slutet av 1800-talet eller är det resultatet av flera decenniers politik med ’vi tar hand om dig-mentalitet’?”. Pollack, pionjären på den svenska motivationsscenen, tycks mena att Safet borde vända andra kinden till, eller åtminstone lära sig att betrakta sina motgångar med viss optimism. Medicinen heter positivt tänkande, denna moderna dunderkur.
Minskad anställningstrygghet och konjunkturella nedskärningar, som enligt de flesta forskare medför ökad vuxenmobbning, breder ut sig över hela världen – men gör numera också det positiva tänkandet.
I USA, skriver den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich i sin mycket omdiskuterade nya bok Smile or die, är det inte bara karriärbefrämjande att ständigt le, det är nödvändigt. Lycka, optimism och positivt tänkande är begrepp som alla svänger sig med, inte bara terapeuterna och managementkonsulterna, utan även läkarna och vetenskapsmännen.
Tron på ett framåtskridande á la 1900-talet där forskning och hårt arbete antogs kunna förbättra livet för de många, har enligt Ehrenreich ersatts av ett slags magiskt tänkande. Sjuk eller fattig, drabbad bostads- eller arbetslöshet: sluta gnälla, skyll dig själv, ryck upp dig eller konsultera en coach. Ett bekvämt sätt att förringa strukturella problem, som nu den amerikanska bostadskrisen, och lägga skulden på individen.
Mellan 1981 och 2003 förlorade drygt 30 miljoner amerikanska heltidsanställda sina jobb, skriver Ehrenreich. Många av dem kom förstås tillbaka till arbetslivet, på andra positioner, men då med i genomsnitt 17 procent mindre i lön. Andra fick i fortsättningen hanka sig fram på korttidsanställningar och konsultjobb, och gled långsamt ut ur den medelklasstillhörighet de hade kommit att betrakta som självklar, in i ett tjänstemannaproletariat.
Vad som skedde med dem som gled ur sin arbetarklasstillhörighet, kan ni säkert gissa.
För företagen har det blivit högsta prioritet att försöka skyla över de här förhållandena. Det gäller så att säga både att ingjuta mod i den friställda medelklassen och motivera de anställda som blivit kvar att prestera mer till lägre lön, under hårdare press, och helst med spelad glädje.
Hur det kan gå till visar Ehrenreich med ett exempel från Prosper Inc. i Provo, Utah, där en mellanchef under en kick-off hällde vatten i mun och näsa på en säljare så länge att denne trodde att han skulle drunkna. ”Ni såg hur hårt Chad kämpade för att få luft”, sa mellanchefen till de andra. ”Nu vill jag att ni går ut lika hårt när ni säljer”.
Sådana metoder hör förstås till ovanligheterna. Betydligt oftare anlitar amerikanska – och för den delen även svenska – företag föredragshållare eller coacher som peppar fotfolket med anekdoter från idrottspsykologins eller den tibetanska buddismens världar. Detta har blivit en enorm industri som omsätter miljarder, men hur intressanta dessa kuriösa anekdoter än är, så har de föga bäring på de anställdas vardag eller de problem de ställs inför.
Men så länge tillkämpad optimism och glättig naivitet är det som gäller, kommer team-buildingeventen och mikropauserna med qi qong att bestå. Ehrenreich skriver om en tradition av kritiskt tänkande som gått förlorad och jag kommer att tänka på en annan kvinnlig författare – Suzanne Brøgger – som i början av 2000-talet uttalade dödsdomen för en mer än trehundraårig, civilisationsgrundande, västerländsk upplysningstradition.
Hon skrev, profetiskt för det nya seklet, att samhällskritik hade kommit att uppfattas som sårande och att kritik av det bestående, av samhällsförhållandena, inte längre var önskvärd. ”Kritik betraktas inte mer som ett värdefullt uttryck för engagemang eller som en nödvändig förutsättning för demokrati.”
Nej, kritiskt tänkande går inte ihop positivt dito. För en hel kultur som lärt sig att blunda och titta åt andra hållet, kom de senaste årens ekonomiska kris som en total överraskning. Det fungerade alltså inte med yoga och positiva affirmationer! Märkligt att den gamla meritokratiska västvärlden har blivit ett så lätt offer för mumbo-jumbokulturen. Men läxan som västerländska löntagare har fått lära sig, är svår att glömma. Bakom leendena och de fina orden, döljer sig brutal maktutövning. Kritiska personer får sparken, och facket kan inget göra.
Mot ett sådant arbetsliv hjälper inga indiska spikmattor.
Ulrika Kärnborg
