Skyll inte på lata greker

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-05-10

Dan Josefsson om den ekonomiska krisen: EMU är ett livsfarligt projekt

EMU-samarbetet tycks vara på väg mot kollaps. Våra svenska EMU-vänner vill dock hellre diskutera lata greker. Krisen sägs bero på att arbetare och pensionärer inkasserar enorma förmåner. Men när våra tidningar vill fördjupa storyn om de där fantastiska förmånerna börjar storyn halta. Landet är ett av Europas fattigaste, och när faktarutorna listar ”förmåner” i form av några hundralappar i månaden till pensionärer och barnfamiljer känns indignationen krystad. Alltihop är uppenbarligen ägnat att vrida våra blickar bort från det verkliga problemet.

I utländsk press har det sedan i februari lagts fram en rad starka argument för att det är EMU-projektet som sådant som är problemet, snarare än enskilda länders moral. Ekonomen Paul Krugman påpekar att Spanien nu har nästan lika stora ekonomiska problem som Grekland, men utan att landet vare sig ha fifflat med redovisningar eller brutit mot EMU:s regler för underskott och skuldsättning. Också Portugal, Irland och Italien har ekonomiska svårigheter, men ingen påstår än så länge att orsaken skulle vara lata arbetare.

Greklands, Portugals, Spaniens och Irlands situation demonstrerar i själva verket hur livsfarligt EMU-projektet är för arbetande människor. Den tyske ekonomen och tidigare chefen för Bundesbank Hans Tietmeyer sa inför sjösättandet av EMU att valutaunionen var som en ”tryckkokare utan säkerhetsventiler”. När möjligheten att devalvera sig ur kostnadskriser försvunnit skulle ”fackliga och sociala rättigheter kokas mjuka – eller till mos”.

Med sitt prat om lata greker vill Svenska EMU-vänner nu hindra oss att se att Greklands kris perfekt illustrerar Tietmeyers tes. Grekerna sitter instängda i tryckkokaren, och det är EMU:s konstruktion som fört dem dit.

Problemet är ju, som EMU-kritiker hela tiden sagt, att länder med fundamentalt olika förutsättningar inte kan leva med en enda ränta och utan möjlighet att devalvera. Jonas Ljungberg, professor i ekonomisk historia, har räknat ut att ett EMU-land som Irland i början av 2000-talet hade behövt fyra till fem procentenheter högre ränta för att stoppa den inhemsk kostnadsökning som i?dag skadar konkurrenskraften. Den som tror att detta inte spelar någon roll kan fundera över den enorma vikt som vi i Sverige fäster vid våra räntenivåer. En förändring på en halv procentenhet från Riksbanken är en stor nyhet i medierna. Överhettade ekonomier som Grekland och Spanien har tvingades leva med för låg ränta i åratal, och konkurrenskraften har självklart urholkats. När krisen kom exploderade underskotten, helt förutsägbart. Och när devalveringar är omöjliga återstår bara att koka folket och deras fackföreningar till mos.

En grym ironi är att den chockterapi som Grekland nu ska påtvingas faktiskt inte längre har stöd i ekonomisk teori, vilket Tony Johansson, doktorand i ekonomisk historia, har pekat på:

”[S]amtidigt som världens ekonomiska makthavare är överens om att den globala krisen ska mötas med expansionspolitik, ordineras de hårdast drabbade EMU-länderna och länderna i unionens väntrum (framför allt de baltiska staterna), motsatt medicin i form av deflationspolitik, som vore den hämtad från depressionens 30-tal. Och resultatet i form av massarbetslöshet liknar också mest 1930-talet.” (Vansterekonomerna.se 29 april)

Enligt den klassiska ekonomiska teori som ledde till 1930-talsdepressionen var depressioner och massarbetslöshet något i grunden positivt eftersom kriser höll arbetarna på knä. Idén övergavs först när de återkommande ”välgörande” kriserna visat sig bidra till att starta andra världskrigets våldsorgie. Efter kriget tog Keynes idéer över och under några decennier sågs depressioner som något negativt. De gamla idéerna återuppstod dock som nyliberalism under 1980-talet och ur dessa nygamla föreställningar om krisens renande effekt skapades EMU.

Den franska ekonomen Jean-Paul Fitoussi vid Institut d’Études Politiques i Paris konstaterar att den grekiska svältkuren inte ens kommer att leda till att landet kan betala sina skulder. ”Deflation ökar skuldbördan, så [Grekland] hamnar i en ond cirkel som leder mot helvetet”, säger han till International Herald Tribune (2 maj).

Varför skulle grekerna gå med på att styras av en antidemokratisk doktrin från 1800-talet där depressioner ses som stärkande reningsbad och där arbetarrörelser per definition måste utplånas för att ekonomin ska ”fungera optimalt”? Varför skulle någon av oss andra gå med på något sådant?

Hans Tietmeyer deklarerade i demokratins död i och med skapande av EMU: ”Politiker borde inse att de från och med nu står under de finansiella marknadernas kontroll”. Tio år senare kallar Expressens EMU-vänliga ledarsida grekernas protester på gatorna i Aten för ett hot mot demokratin. Det är uppenbarligen precis tvärtom. Grekerna slåss för att vinna åter en demokrati som tagits ifrån dem. Den kampen handlar lika mycket om vår framtid som Greklands. Därför är vi i dag alla greker.

Dan Josefsson