Hatet från höger

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2013-12-19 | Publicerad 2010-05-03

Petter Larsson läser två böcker om extremister i Sverige och Tyskland

Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati. Jag skriver det igen. Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati. Det fastslår Sydsvenskanreportern Niklas Orrenius i sin avundsvärt flyhänta artikelsamling Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.

Inget clownigt populistparti kryddat med lite fräsigt främlingshat. Utan målmedvetna extremister med rötter i organisationen Bevara Sverige Svenskt och öppet nazistiska grupper.

De har snyggat till sig – Orrenius berättar om uteslutningar och interna debatter – lämnat skinnskallar och hakkors och bytt antisemitismen mot det mer gångbara islamhatet.

Men fortfarande 2009 drar partisekreterare Björn Söder ner applåder på sitt ”Sverige åt svenskarna”.

Det kostar att vara extremist. För Orrenius berättar de om hur partiföreträdare hotas, avskedas, misshandlas, om hur partiet får sina möten störda av motdemonstranter. Otaktiskt, förstår man när Orrenius intervjuar förbipasserande vid ett överröstat torgmöte, SD blir martyrer.

Men Sverigedemokraterna vill inte främst vara martyrer, utan accepteras som anständiga politiker. Orrenius berättar om hur jublande glada de blev när Mona Sahlin, internt kallad Mona Muslim, äntligen ställde upp på en tv-debatt 2007. Det är när de pekas ut som extremister – av ilskna motdemonstranter till exempel – som de klär på sig martyrmanteln för att vinna sympatier.
Om Orrenius med viss medkänsla beskriver hur Sverigedemokrater behandlas illa, är utgångspunkten den motsatta hos Sveriges Radio-reportern Christoph Andersson. Han skriver om den mer radikala grupp som inte stod ut med Jimmie Åkessons fasadputsning, utan bröt sig ur och bildade Nationaldemokraterna 2001 – och om dess tyska systerparti NPD.

NPD är det gamla nazistpartiets idémässiga arvtagare och har lyckats med bravaden att – i alla fall tillfälligt – ena ytterhögern. Med intensivt folkrörelsearbete kanaliserar de missnöjet med massarbetslöshet och nedskärningar i de östra, ofta halvt avfolkade, landsbyar som Berlin glömt. Ofta är partiet det enda som är på plats i folks vardag överhuvudtaget. Som en tysk kollega uttryckt det: det skulle räcka långt om socialdemokraterna bara åkte dit och bjöd på korv.

Andersson gör ett sjuhelsickes fotarbete med att dokumentera deras framfart, spelar in tal, intervjuar, bevakar demonstrationer och partidagar. Ja, han jagar nazister i varje buske, från Sachsen till Södertälje.

Med överblicken är det sämre, och i sin iver att undergräva högerextremisterna drämmer han till med en del konstigheter. Inte har Svenska Motståndsrörelsens gröna flaggor något med Hamas att göra. Och idén att förena stat och folk är ju grunden för den moderna nationalismen från 1800-talet och framåt, men genast är Andersson där: aj, aj, så där tänkte Hitler också! 

Han påstår också att det inte fanns något starkt nazistparti i Sverige på 30-talet därför att ”idéerna om rasrenhet och folkhem var ju i grunden redan inbyggda i det svenska samhället.” Vi hade sossar istället för nassar, liksom. Det är en absurd historieskrivning.
Men Andersson skriver inte bara med udden riktad mot extremhögern. Han använder också den antifascistiska motmobiliseringen i Tyskland som slagträ mot en mesig svensk polistaktik, alltför liberala lagar, oförberedda kommunpolitiker och en passiv fackföreningsrörelse.

Det är sant att den etablerade vänstern ofta är för passiv i kampen om offentligheten. Men han sätter likhetstecken mellan hårdhet och effektivitet, och verkar heller inte känna till vad som faktiskt gjorts, som Dagens Arbetes masstryckta granskning av SD, som spridits på arbetsplatserna och fackförbundens uteslutningar. 

I Tyskland hårdbevakas NPD av polisen. Landsorganisationen ordnar motdemonstrationer, SSU sittblockader och författningsskyddet har så många infiltratörer att ett partiförbud blev omöjligt för några år sedan – domstolen kunde inte avgöra om det var säkerhetspolisen själv som stod bakom NPD:s politik. Bankerna vägrar öppna bankkonton, tidningarna måste tryckas i Polen, och i delstatsparlamenten gör man gemensam front mot Hitlers arvtagare.

Det är så massivt att det blir obehagligt: så här har oppositionella allt för ofta behandlats av makten. Arbetarrörelsen och senare den kommunistiska rörelsen förföljdes på liknade vis. När Axel Danielsson startade tidningen Arbetet i Malmö 1887, till exempel, bojkottades han av tryckerierna i Malmö och fick söka sig till Danmark.

Å andra sidan: det som var fel då är inte nödvändigtvis fel nu. Mellan Danielsson och Åkesson ligger erfarenheterna av fascismen. Det ändrar allt.

Ett centralt perspektiv, som ofta glöms bort, är att varje steg mot en normalisering av högerradikalerna – när tidningarna trycker deras annonser, när politiker ger dem utrymme, även när Orrenius själv ställer upp som moderator vid en studentutfrågning av Åkesson – ju också är ett svek. Mot alla dem SD tycker förstör Sverige, dem man vill köra ut, vars anhöriga ska vägras uppehållstillstånd, vars moskéer ska rivas och kosherkött förbjudas.

Och hade jag varit säker på att sådant som partiförbud, uteslutningar och bojkotter bara skulle drabba den yttersta högern, så hade jag lutat åt det också här i Sverige. Det är odemokratiskt, javisst. Men när demokratin hotas av djupt odemokratiska rörelser, måste den ibland ta till sådana metoder. I Tyskland är direkt nazistiska organisationer och symboler redan förbjudna, och Socialdemokraterna driver på för ett förbud av NPD. Men som ett brev på posten skulle den svenska borgerligheten kräva nya förbud: många vänsterorganisationer skulle snart ligga pyrt till. Extremhögerns organisationsfrihet är därför också vänsterns.
Nu är vi dessbättre inte heller i ett läge där så desperata metoder måste användas. De beväpnade nazistsekterna hotar invandrare, homosexuella och vänsteraktivister. Polis och säkerhetspolis borde därför ägna sig mer åt dem, än åt att yra om islamistiska terrorister som aldrig syns till. Men politiskt är nazisterna fullständigt obetydliga.

Och ett SD på 3 procent, som dessutom, enligt SOM-institutet, är så illa omtyckt av samtliga andra partiers väljare att deras potential är mycket begränsad, måste rimligen kunna bekämpas med demokratiska metoder.

Lärdomen från Tyskland stavas Die Linke, som angriper ojämlikheten från vänster och tar strid mot mittenpolitiken. Vid sidan av Tysklands svarta historia är de med sina 12 procent antagligen den viktigaste orsaken till att NPD inte sitter i förbundsdagen.

Petter Larsson