Lidandets mysterium
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-23
Hanna Nordenhök läser Johan Jönssons nya dikter
Varför fick jag ej dö
strax i modersskötet,
förgås när jag kom ut
ur min moders liv?”
Så säger Job i Gamla Testamentet i en av sina utgjutelser över sitt olycksdrabbade liv. Orden kunde lika gärna ha yttrats i Johan Jönsons nya diktsamling. Med viss modifikation; högstämdheten hos Jönson är allt annat än biblisk, kanske särskilt i Livdikt, där det i allt större utsträckning rör sig om ett kontaminerat, sönderfallande språk, närmast i serietidningstappning. Typ. Vaddå? Kolla-rå. Nä. Ett defekt flöde av svenska på gränsen till stamning, stumning, gutturalt skrik.
Ändå är anslaget i Livdikt inte helt olikt Jobs vredesmonolog mot Gud. Båda texterna sysselsätter sig med lidandets mysterium, båda är de genomsyrade av hat och en längtan efter självutplåning, tillbakabildning, återgång till moderlivet. Det går att se en sådan tematik i alla Johan Jönsons böcker, men Livdikt står i sammanhanget ut.
Så börjar boken också med en iscensättning av diktjagets egen död, symtomatiskt nog under överinsyn av en kvinnogestalt. Scenen beskriver döden ur vårdpaketets synvinkel, på en gång moderligt och instrumentellt hanterad av sin vårdarinna. ”Det. Nu har det börjat”, citerar texten senare Inger Christensen. Vad har börjat? Döendet, levandemutationen, boken, det outsinliga flödet av Jönsonskt tal – det vill säga livdikten själv.
Men ”anteckningsboken, liksom boken, börjar för länge sen, långt utanför sina pärmar”, särskilt i Jönsons författarskap. Livdikt utgörs i mångt och mycket av en närmast sömlös vidareskrivning på tidigare böcker: samma negationsmonotoni, samma allutspottande talande jag vars gränser alltid är osäkra och tycks innefatta allt: såväl minnen från Balkans krigshärdar som från McDonalds i Skärholmen.
Referenserna är delvis desamma, delvis nya. Från Hardt och Negri till Verner Boström,MoniqueWittig, Blanchot. Ett förhörsrumssceneri inramar texten, en välbekant kuliss i Jönsons böcker, också den går faktiskt att läsa mot det judiska – formen är som hämtad ur Edmond Jabés Frågornas bok eller varför inte Jobs samtal med Gud. I Livdikt tycks förhörets plats utgöra en förutsättning för språk. Två intill förväxling lika röster i ett tomt, liksom ljuddämpat rum. Som om världen enbart kan framträda i språket, i det tömda rummets bekännelse, dess fiktion, i det utbyte som tar plats mellan den som ska utfrågas och den som utfrågar. Den senare liknar ett slags examinerande överjag, eller en gud. Båda instanser har porösa egenskaper, de tycks hela tiden läcka in i varandra, omärkligt skifta plats.
Men något är också betydligt pratigare i Livdikt än tidigare hos Jönson, mer småputtrande, särskilt i de långa dialogpartierna. Texten förefaller som utspädd, mindre tät och intensiv, nästan disträ.
Det kan ha att göra med den författare och familjefar som då och då framträder på diktjagets plats, och som jämsides med det större pågående arbetet, den kapitalistiska produktionen, allt starkare upptas av den egna åldrande kroppen. Framför honom på arbetsbordet ligger Platsjournalen och korrekturet på diktsamlingen Efter arbetsschema – utanför fönstret tornar ”moderatstaden Stockholm” upp sig. Han lider av arbetsskräck, diskbråck, alkoholism, depression, fetma, tandlossning och en ganska klassisk manlig leda inför sin egen lekamen ”denna vidriga kroppslighet, som inte är min”. Han kan heller inte längre uttala orden ”kapitalism”, ”socialism”, ”förändring”. Självföraktet vet med andra ord inga gränser.
Självspäkelse, självömkan, själväckel – i Livdikt skrivs denna livsleda i ymnigt överflöd. Jönson både reproducerar och dekonstruerar den patriarkala arbetarklassmannens diskurs med osedvanligt erotoman frenesi allt är dött, döende, bortsett från erektionen och begäret efter kvinnokroppen. Det förvandlas till en text som är ”kåt som en hjärnskadad kanin”, uppfylld av ett sårigt och motsägelsefullt förhållande till kvinnan: ”Hur överleva? / Via kvinnokroppen. Dess olika delar. Dess möjliga egenskaper.”
På många sätt ser det ut som det brukar i Johan Jönsons poesi. Våldsamt, stundom mycket precist, uppslitande. Kanske också, denna gång, alltmer maskulint självbespeglande.
Hanna Nordenhök