Ett sagolikt rockliv

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-21

Clara Törnvall om punkpoeten Patti Smiths bohemromantiska självbiografi

Patti Smith är tjugo år gammal och har precis klivit av bussen i New York. Klädd i en gammal grå regnrock och med Rimbauds Illuminationer i resväskan knackar hon på hos en bekant i Brooklyn. Inne i huset ligger en kille i bar överkropp med pärlhalsband runt halsen och sover på en tältsäng. Det är Robert Mapple­thorpe. Att den första person Patti Smith träffar i den nya staden är fotografen som ska bli hennes livslånga vän och konstnärliga tvillingsjäl är nästan för bra för att vara sant. Men sådan är memoarboken Just Kids, oemotståndlig som en saga.

Om blivande konstnärer kan delas upp i de som har talang och de som har vilja, tillhörde Patti Smith den senare kategorin, om man ska tro henne själv. Redan på bokens första sidor minns hon stunden då längtan efter att uttrycka sig slog rot i henne. Hon var ute och promenerade med sin mamma och såg för första gången en svan. Åsynen skapade ett behov som hon inte hade ord för, en önskan att kunna tala om svanens vithet och förmedla känslorna den väckte i henne. På kvällarna bad hon till Gud om att få kallelsen att bli konstnär. ”Det fanns inget som pekade på att jag hade konstnärliga talanger”, konstaterar hon samtidigt enkelt. Fantasi och bön växelverkade i den unga Patti, och gav henne en rent kroppslig upplevelse av att ha förvandlats och uppnått en ny medvetandenivå.

Jag är inte så förtjust i rock­artisten Patti Smith. Med undantag för några spår på Horses lämnar hennes krångliga konstrock mig oberörd. Den tar sikte på hjärnan och jag hör att det är intelligent och välbetänkt, men i mina öron kommer poesi alltid göra sig bättre i hiphoptexter, där orden får stå i förgrunden. Just Kids är dock lätt att älska även utan en doktorshatt i Patti Smithologi, för den sträcker sig långt utanför rockbiografins ramar.

Smith är en lysande författare, som vet hur man gör konst av sitt liv. Hon skriver med oavbrutet starkt vibrerande närvaro. Sin egen och New Yorks historia fogar hon ihop till en och samma sextiotalsdröm. Hon är ett generationsvittne i centrum av en tid som på bara fyrtio år blivit så mytologiserad att den känns uråldrig. Och Just Kids är en bohemromantisk minnesbild av ett svunnet New York, där en uthungrad Patti blir bjuden på smörgås av Allen Ginsberg, som tror att hon är en mycket vacker pojke.

I backspegeln skänker Patti Smith snart sagt varje ögonblick tung laddning och symbolisk betydelse. Hon tyder tecken, har föraningar, känner på sig. Hon tror ibland på den lyckliga slumpen, men oftare på ödet. När Robert Mapplethorpe är svårt sjuk i aids 1986 är han en ung farao med förutbestämd livslinje.

Stundtals är hon högtidlig som en hollywoodfilmisk berättarröst i närkamp med stråkarna: ”Jag hörde hans röst bakom måsarnas skrik, bakom barnens skratt och vågornas brus. /Le mot mig, Patti, så som jag ler mot dig.”

Hennes berättelse om sitt inträde i fantasin under ungdomsåren är något av det mest fascinerande jag läst om hur viljan och den kreativa kraften verkar i en människa. Ständigt denna Konst. När hon som nittonåring föder sitt första barn ligger hon och tänker på Picassos Guernica under förlossningen. När hon sedan tvingas adoptera bort barnet hämtar hon kraft i en staty föreställande Jeanne d’Arc. Och så fortsätter det. Konst handlar om Gud, skriver hon, och konsten tillhör honom. Den är inte människans att bedöma.

Jag älskar att Patti Smith har en konstsyn som är lika modern som den italienska renässansen. Jag undrar hur det känns att vara hennes bortadopterade dotter, som inte nämns mer än i ett kort stycke. Jag älskar att hon inte har några proportioner. Och jag blir vansinnigt provocerad av att hon inte har några proportioner.

Och när jag läser Fred Smiths kommentar till ett av Mapplethorpes många foton av henne, djupnar förståelsen av samhörigheten mellan de två:

”Jag vet inte hur han bär sig åt, men i alla hans fotografier av dig ser du ut som han.”

Clara Törnvall