Internetvärldens egen James Bond
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-20
Johannes Wahlström möter Julian Assange, en före detta hackare som på ständigt resande fot driver Wikileaks med hjälp av några bärbara datorer och telefoner.
Att träffa Julian Assange är lite som att träffa James Bond. Mannen som ligger bakom Wikileaks har ingen offentlig bakgrund, hans namn stavas på lite olika sätt, hans ålder är oprecis, han har ingen bostadsadress. På hotellet där han checkat in har ingen sett honom, och när vi väl träffas dyker han plötsligt upp en halv meter framför mig.
Det är med andra ord inte så konstigt att många frågar sig vem som ligger bakom sajten som gång på gång publicerar de mest häpnadsveckande hemligstämplade dokument från världens alla hörn. Men tanken på James Bond försvinner snabbt när Julian Assanges breda australiensiska dialekt gör sig hörd.
– Varje beslut som vi människor fattar baseras på vad vi vet, och den kollektiva kunskapen är det som avgör hur samhället formas, förklarar Assange när vi träffas på en avspärrad gräsmatta i centrala New York.
Organisationen Wikileaks har de senaste åren publicerat fler avslöjanden än vad de flesta tidningar eller tv-kanaler skulle kunna drömma om. Det rör allt från korruptionsaffärer bakom bankkraschen på Island, förhörsprotokoll från Guantánamofängelset, bevis på mord på oppositionspolitiker i Kenya, till den senaste filmsekvensen som för två veckor sedan slog ner som en fosforbomb över världen: Sekvensen där amerikanska militärer skrattande mejar ner Reuters-fotografer och barn på öppen gata i Bagdad har setts över sex miljoner gånger bara på Youtube.
– Viss information skapar förändring, den avgör om världen ska kunna bli en rättvisare plats. De som kontrollerar den informationen förstår det så klart, och det är just därför de försöker hemlighålla den. Vår uppgift är däremot att systematiskt leta fram och publicera just den typen av information.
Så sammanfattar Assange motivet till att han tillsammans med kinesiska dissidenter grundade Wikileaks för tre år sedan. Men den första inspirationen till projektet kom långt tidigare:
Hans mamma hade engagerat sig i kampen för aboriginernas rättigheter. Och just den dagen hade hon med sin femårige son i baksätet åkt till Maralinga för att mäta strålningshalter på de platser där ursprungsbefolkningen insjuknade och dog i mystiska sjukdomar. Det var först långt senare som McClelland-kommissionen avslöjade att det var hemliga kärnvapensprängningar som låg bakom mysteriet.
”Du vill väl inte att domstolen ska få för sig att du är en olämplig mor”, sa konstapeln till Julian Assanges mamma.
”Om du vill behålla pojken gör du klokt i att hålla dig borta från politik.”
Deras bil hade stoppats av säkerhetspolisen, och även om detta, 70-talets Australien, var långt ifrån sinnebilden av ett totalitärt tredjevärldenland, satte handklovarna och de propert klädda konstaplarnas hot, ett definitivt stopp för mammans våghalsiga aktivism. För Julian Assanges del väckte mammans kapitulation en stark misstro mot myndigheter. Den späda, ensamma pojken som brukade få underkänt på hemläxorna i matematik för att han lämnade in för avancerade svar, fick snart upp ögonen för datorernas värld. Och redan som 17-åring dömdes han för att ha hackat sig in i ett dussintal australiensiska myndighetsservrar.
– Genom datorvärlden umgicks jag med människorättsaktivister i Latinamerika och upptäckte att de inte kunde få ut sina vittnesmål till omvärlden, det var också det som förhindrade förändring. Så jag uppfann ett system av kryptografi för att människor inte skulle riskera sina källor när de torterades.
Tillsammans med en grupp löst sammanslutna vänner, aktivister och hackare världen över, har Assange gång på gång lyckats underkänna standardförklaringen till varför journalistiken på sina håll blivit så undermålig: att det skulle vara en fråga om pengar.
För medan de tusentals hemliga dokument som har avslöjats och konsekvenserna som de har medfört är minst sagt imponerande, består Wikileaks i själva verket av inte mycket mer än tre bärbara datorer och ett halvt dussin telefoner nedpackade i Assanges resväska.
– Vi har drivit hela organisationen med nästan inga resurser alls, men den allvarligare frågan är den om exempelvis Washington Post haft tillgång till vårt material, skulle de då ha publicera det?
Och just den frågan finns det faktiskt ett svar på. Washington Posts reporter David Finkel var under tiden då den senaste filmsekvensen från Irak utspelar sig inbäddad med de amerikanska marktrupperna. I sin hyllningsbok till kompaniet ”The Good Soldiers” som kom ut förra året inkluderade han dessutom en ordagrann beskrivning av hur Reuters-medarbetarna som så oförutseende ”arbetade självständigt” blev avrättade av helikopterskytten. I boken kom reportern fram till att soldaterna blev beskjutna och att de till punkt och pricka följt regelverket när de skjutit sönder sina offer.
– Han hade bevisligen tillgång till videon, men i stället för att publicera den valde han att rättfärdiga det som hänt.
Samma sak gällde även Reuters chefredaktör David Schlesinger, som både sett filmen tidigare utan att ha protesterat, och när den väl kom ut censurerade en artikel om den. Schlesingers ovilja att uttala annat än luddiga plattityder om faran med krigsrapportering möttes av skarp kritik från den pensionerade företrädaren, Michael Reupke, som undrade om det händelsevis berodde på Reuters nya ägare Thomson-gruppen. Men medan chefredaktören förnekade allt, lät en annan medarbetare sig inspireras och läckte ut den censurerade artikeln. För den intresserade finns den att läsa på bloggen Gawker.
1972 tog AP-fotografen Nick Ut bilden som än i dag symboliserar det rättfärdiga krigets moraliska nederlag i Vietnam. Fotografiet av den nakna flickan som gråtande springer från brinnande napalm blev för mycket för de krigströtta amerikanerna som krävde ett slut på eländet. För militäretablissemanget blev bilden däremot en viktig lärdom i behovet av att kontrollera informationsflödet. Denna raffinerade kontroll har i dag lett till att Irak- och Afghanistankrigen, med sina hundratusentals offer än så länge inte genererat en enda journalistisk bild som symboliserar den fasa som befolkningen utsatts för.
– Tv-kanalen CBS satt på fotografierna från Abu Ghraib-fängelset, men släppte inte ut dem förrän de redan publicerades på annat håll. Så jag misstänker att den amerikanska pressen inte skulle ha släppt den här Irak-filmen heller.
I stället kom den filmsekvens som skulle kunna ha varit årets scoop för valfri amerikansk tv-kanal, att läggas ut på internet, utan resurser, utan publikation och utan lojalitet gentemot maktapparaten. Det är just i det sammanhanget som Wikileaks kommit att utmana de informationsmonopol som skapats mellan den amerikanska staten och landets medieägare.
– Internet i sig leder inte automatiskt till en fri press, det är mycket lättare att kontrollera än en tidning. För att censurera en tryckt publikation måste du ge dig ut till varje hem där den finns och fysiskt hämta in den. Men på internet kan det hända utan att någon ens behöver veta om det.
Att Wikileaks skulle motarbetas i Kina var Assange beredd på, däremot visade det sig att det starkaste motståndet skulle komma från länder som USA och Australien, från just de liberala demokratierna.
– När vi startade Wikileaks tänkte vi att vi skulle bekämpa statlig censur, men det har visat sig att censuren har spridit sig. Den har privatiserats. De som har mest pengar kan i dag driva rättsprocesser mot i stort sett vem som helst, och har man inte råd att försvara sig, ja då förlorar man. Hittills har vi kunnat kringgå det genom den svenska yttrandefrihetslagstiftningen, som har blivit något av en flyktingmottagning för granskande journalistik.
I ett hundratal fall har Wikileaks stämts för sina avslöjanden. Hemsidan stängdes till och med en kort tid av en amerikansk domstol efter att organisationen publicerat uppgifter om penningtvätt på en schweizisk bank. När de sedan publicerade en utredning om sydafrikanska banker, blev de beordrade att lämna ut sina källor.
– Drömmen är att skapa en motsvarighet till ett skatteparadis, fast för fri information. En ö som kan garantera informationen på internet och som kombinerar de bästa av världens yttrandefrihetslagar.
Den ö som Julian hittills satt sina förhoppningar till är Island. För medan Sveriges riksdag för fullt arbetat med att utöka den statliga kontrollen av informationsflödet genom FRA och Ipred-lagarna, har det isländska parlamentet med sina nyvunna erfarenheter från finanskrisen just röstat igenom ett förslag som ska stärka möjligheten att publicera hemligstämplade uppgifter.
– Vi har sedan länge en bra förståelse för vad det är som ger upphov till korruption, det är bristande insyn.
Förutom stämningsprocesser har Wikileaks även fått erfara hur den klassiska statliga censuren spridit sig i de västerländska demokratierna. Förra året publicerade Wikileaks en lista på hemsidor som de australiska myndigheterna valt att censurera och blev på grund av det själva uppsatta på listan. Samma slags listor har bland annat avslöjats i Danmark och Norge. Och även om regeringarna påstått att det bara handlat om en kamp mot barnpornografi har de censurerade hemsidorna ofta varit av politisk karaktär och märkligt nog inkluderat dem som kritiserat censuren.
– Så snart någon börjar prata om censur leder det alltid till samma sak, nämligen att det missbrukas. För den första regeln för censur är att du inte får nämna censuren.
På samma sätt som kopieringsmaskinen möjliggjorde de hemproducerade samizdat-publikationerna i Sovjetunionen, har internet skapat en plattform för Wikileaks. Och på samma sätt som de kopierade A4-arken som bytte händer i Moskvas kök inte var höjden av journalistik, utan snarare ett tecken på att tidningarna Pravda (Sanning)och Izvestija (Nyheter) innehöll mycket lite av de marknadsförda varorna, är Wikileaks ett symptom på något djupt fel med de medielandskap det verkar i. Och törsten efter det som Wikileaks har att erbjuda syns inte minst på läsarna som strömmar in till hemsidan och som bara under förra veckan skänkte tre miljoner kronor till organisationen.
– Vi har nu fått in donationer till att bilda en riktig organisation, med lokaler och personal. Jag hoppas att vi ska kunna ha en viktig del av verksamheten i Sverige och att vi kommer att hitta en svensk utgivare.
Om Wikileaks skulle komma att basera sig i Sverige har vi inom journalistkåren all anledning att oroa oss. Vi har ännu inte börjat gräva i bakgrunden till finanskrisen, men vi vet att de företag som tjänat mest på den är borgenärer för våra största mediebolag. Vad skulle det innebära för våra jobb om deras skumraskaffärer avslöjades?
När det kommer till vår truppnärvaro i Afghanistan kan vi till stor del rapportera om den tack vare försvarsmaktens informationsstab och dess förband, Combat Camera, som bland annat försett oss med material på hur kronprinsessan hyllar våra trupper. Om Wikileaks kommer till Sverige kanske vi blir tvungna att inse att vi inte bara kan strunta i den granskande journalistiken.
Innan han ger sig av mot nästa ospecificerade destination, står Julian en kort tid med en ringande telefon i var hand. Han tittar upp mot en tidningskiosk och summerar det symptom som Wikileaks ger uttryck för.
– På programmerarspråk finns talesättet: skräp in, skräp ut. Det spelar med andra ord ingen roll hur bra du är på att analysera, om du matas med skräpinformation får du ändå bara ut skräp.
Johannes Wahlström
Journalist och medievetare
