Poesi som njuter av att veta
Det är ett hårt språkspelsvåld som pågår i Sofia Stenströms översättning av Elfride Jelineks ungdomsdikter i Under morgonens bila. Oerhört lekfullt och alldeles för skoningslöst för att bli underhållande, lättsamt eller förutsägbart. Det är som att våldet, närmast organiskt, pressas ut ur bokstavskropparna, gör läsaren kladdig av delaktighet. Jag vill fly, kasta undan de strävt frampiskande raderna. Vill att de lämnar mig ifred. Dikterna är varken öppna eller slutna, men rymmer en plågsam precision som smetar sig fast, som följande rader ur dikten förakt (som för övrigt också får mig att vilja slå tillbaka):
" [---] jag får ner er alla på knä
era smutsiga trynen kommer att
snattra ut ur era ansikten. [---] i den sjabbiga sammeten griper jag tag
så att ni krossas mot nätternas
kanter som matta malar.
här är det jag som river sönder
alla vita bukar
som hukar där nere."
Som poet kan Jelinek tillknytas den experimentella österrikiska poesitradition som inbegriper namn som Ernst Jandl, Friederike Mayröcker och Ingeborg Bachmann. När jag läser kommer jag dessutom att tänka på en rad andra poeter. I Under morgonens bila finns en rastlös, extrovert och självförbrännande ordenergi som erinrar om Majakovskij.
Men här vibrerar också en intellektuell tillbakahållenhet eller gardering; som kläddes orden i rustning. Detta liksom rustade krigarspråk minns jag från Majken Johanssons debutbok Buskteater (1952). En ironi och självmedvetenhet som i det närmaste tycks vara en förutsättning för att orden ska tippas ur fingertopparna. Kanske är det så att språk ibland kanske måste kläs på, och hanteras ömt genom oömhet, för att överhuvudtaget bli möjligt att sända ut i världen. Detta har naturligtvis allt att göra med avsändarens sårbarhet och raseri. En avsändare som bara kan öppna kropp och språk genom att sluta kropp och språk. Eller som förekommer för att hon redan har blivit förekommen.
Under morgonens bila skriver alltså fram världen som en våldsam plats. Sexualitet, liv, död, årstidernas växlingar. Dikternas ”jag” vandrar uppfordrande in och ut ur styckade, klabbiga meningar. Poeten Sofia Stenströms översättningar, som bygger på ett urval av Jelineks samlade dikter 1966–1968, är mycket imponerande i det att de lyckas översätta dikt till dikt med bevarad lekfullhet. Lyssna till exempel till följande strof ur min brors ukulele:
”[---] lacksträngarna
blixtrar spända över
min brors
ukulele
är vita som
unga honung duvors
tungor.”
Det är strängt och hotfullt elaborerat. Poesi som skrivs just utom räckhåll för att läsaren ska erbjudas någon förlösande estetisk njutning. Och hela tiden misstänker jag som läser, att det är poesi som vet och njuter detta faktum.