Rymdimperiet anfaller
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-19
Petter Lindgren om Star Wars-industrin – en stjärnsmäll för alla småbarnsföräldrar
Kungsgatan i mars 1978. Sur och slaskande snö, affischer med Magnus Uggla och löpsedlar med Aldo Moro. Jag själv som stapplar ut från Rigoletto, tagen och liksom strykrädd, uppfylld av Darth Vaders ( James Earl Jones) väsande andning och snortuffa svarta nassehjälm: ”Escape is not his plan. I must face him, alone.” Uppfylld av lasersvärden, Dödsstjärnan och det pampiga ledmotivet, effektivare än Onedinlinjens, och av prinsessan Leia förstås, Carrie Fisher i den oförglömliga kanelbullefrisyren.
32 år och en handfull Star Wars-filmer senare, i april 2010 (ett årtal som jag 1978 förmodligen hade betraktat som ren och skär sf i sig), besöker jag Ringens köpcentrum vid Skanstull på Södermalm. Här finns de sedvanliga butikerna, av vilka exempelvis Teknikmagasinet och The Phone House saluför sådant jag bara kunde drömma om som tolvåring 1978, prylar som nog också hade varit Rebellalliansen till gagn i den eviga kampen mot Rymdimperiet. Med en mobiltelefon till hands hade Leia aldrig behövt droiden R2-D2 för att vidaresprida sitt sentimentala SOS: ”Help me, Obi-Wan Kenobi, you’re my only hope!”.
Jedi-riddare in spe besöker lämpligtvis leksaksbutiken BR som tillhandahåller inte mindre än sex sorters lasersvärd, med lysande klingor i olika färger, allt efter bärarens tycke och läggning. Gangsters som Darth Vader kör exempelvis med rött i filmerna, och hjälten Luke Skywalker med blått (i senare filmer med grönt).
Dessa fiktiva vapen, ”lightsabers” som de heter på engelska, intar samma centrala position i Star Wars som dunderhonungen i Bamse-galaxen, och bland fansen (av vilka inte så få är medelålders män) har en avancerad typologi utvecklats. De finaste svärden är rejält dyra (499 kronor), men här finns också billigare piratvarianter, döpta till sådant som ”Space Sword” eller ”Star Warrior”. ”GLÖM INTE BATTERIER!”, står det på en liten dekal under hyllan.
Också Nintendo har hakat på laserskramlet och lanserar ”Lightsaber duels” till sin rörelsekänsliga spelkonsol Wii, för den som önskar en digital och dödsstjärnefähig representation av låtsasfäktandet hemma i det egna vardagsrummet.
Vad övrigt är på BR är Star Wars-sängkläder, Star Wars-badlakan, Star Warsdräkter, Star Wars-masker, Star Warsfigurer, Star Wars-modeller, Star Warsfilmer, Star Wars-spelkort, Star Wars-serietidningar och Star Wars-teleskop (!), samt en miljard svindyra Star Wars-byggsatser i Lego, med farkoster och figurer ur filmerna. Lego förefaller för övrigt vara den leksakstillverkare som gått längst i licensraseri, och producerar också videospel där karaktärer som Luke Skywalker och Leia utgörs av animerade legogubbar.
Inhemska klädkedjan H&M är inte mycket sämre och svidar lätt ungarna (upp till 170 centilong) fem gånger om i Star Wars-kläder, från topp till tå. Temat till ära har man också framställt en fejk-label, ”Vader”, för de lite större barnen, medan de yngres plagg ofta är prydda med jedi-äldsten Yodas mer otuffa fysionomi (han liknar mest ett grönhyat penntroll). Kalsonger med Luke Skywalker (Mark Hamill) pekande med laserpickan rätt ut där ja … pillesnoppen är belägen, kan säkert komma till pass vid underårigt malebondande, men för tjejerna finns inget motsvarande på H&M, inte ens en ynka topp med prinsessan Leia på. Star Wars-kläderna saluförs uteslutande på killavdelningen. (Tjejavdelningen domineras i stället av en mysko bastard mellan surfromantik och Woodstock 1969.)
För (så kallade) unga vuxna som vill skinna sina päron bjuder våren på lysande utsikter, för övrigt. Snart lanserar Adidas en exklusiv klädserie baserad på Star Wars, med bland annat Stormtrooper-sneakers och munkjackor inspirerade av Darth Vaders prylbehängda bringa. (Varför är det alltid ondskans hantlangare som har ballast kläder och utrustning?)
Som förälder är man förstås nästan lika värnlös som invånarna på Alderaan – Leias hemplanet som förintas av Dödsstjärnans befälhavare Grand Moff Tarkin ( Peter Cushing) i den första filmen – inför den här typen av kommersiellt flerfrontskrig. Särskilt som fiendesidan rekryterar så effektivt i förskoleleden och på skolgårdarna.
Det är naturligtvis inte någon slump att Rymdimperiet och dess allierade, som BR och H&M, väljer att slå tillbaka just nu. I julas släpptes den första säsongen (22 avsnitt) av den animerade tv-serien Star Wars: The Clone Wars (Warner Home Video) på köp-dvd och blu-ray, efter att först ha visats på bland annat TV400 och Cartoon Network. Nu i april börjar säsong nummer två visas på Cartoon Network. Mönstret är bara alltför bekant, och känns igen bland annat från dvd-släppet av Disneys Bilar, vilket följdes upp med stor framgång av H&M och BR med flera företag.
George Lucas, Star Wars-filmernas skapare, visste kanske inte vad han gjorde när han 1976 (på grund av finansiella problem) gav upp halva regissörslönen i utbyte mot rättigheterna till all framtida handel med Star Wars-prylar, plus rättigheterna till eventuella uppföljare. Men numera är väl Lucas närmast världsmästare i den briljanta sorts marknadsföring som går ut på att låta andra betala för den.
Lego lär exempelvis ha pröjsat omkring 400 miljoner kronor till bolaget Lucas Licensing för sina rättigheter, och värst är Pepsi som fram till 2005 pungade ut med 20 miljarder kronor för rättigheten att trycka Star Wars-gubbar på burkarna. Hur mycket H&M betalat för sin licens vill företaget inte svara på, men i förlängningen är det naturligtvis ungdomar och småbarnsföräldrar som jag själv som får stå för notan.
Eller, för att tala med frifräsaren och kaptenen på rymdskeppet Millenniefalken, Han Solo ( Harrison Ford): ”That’s right, yeah. Got some old debts I gotta pay off with this stuff.”
Petter Lindgren