Så förlorade bananjätten
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-19
Fredrik Gertten om stödet som knäckte bananjätten Dole
Dole Food Company är världens största fruktföretag. Det kontrollerar en fjärdedel av världens produktion av bananer. Ett växande företag som köper in sig på marknad efter marknad.
I min film Bananas! följer jag en historisk rättegång i Los Angeles där bananarbetare från Nicaragua stämmer Dole för att de på 1970- och 1980-talet fortsatte att använda ett bekämpningsmedel som förbjudits i USA och Europa, ett medel som gör alla levande organismer sterila. Denna uppenbara omoral, detta risktagande med de anställdas hälsa är själva kärnpunkten i rättsfallet vi följde.
Dramatiken i filmen kommer från det enkla faktum att det inte alltid är de goda argumenten som vinner. Ett rättsfall har sin egen logik. En omoral riktad mot hundratusentals bananarbetare över hela världen ska i rätten bevisas på en futtig individnivå. I dagar, veckor, månader fick slitna, åldrade arbetare, analfabeter på sin första utlandsresa sitta och berätta om sitt sexliv för trettio år sen. De tvingades dra ner byxorna för att vinna rättvisa.
Jag beskådade detta skådespel och insåg att social rättvisa i fattiga länder inte skapas i amerikanska rättssalar. Doles skickliga advokater la all kraft på att misskreditera arbetarna och att få dem att se dumma ut.
Eftersom manliga amerikanska fabriksarbetare hade blivit sterila av DBCP fanns det ett starkt vetenskapligt bevismaterial i USA. Därför fick kvinnor som drabbats av missfall och cancer och barn födda med grava missbildningar på grund av Dole stå tillbaka. Även när det gäller forskning delas världen in i fattiga och rika. 95 procent av all medicinsk forskning handlar om problem som drabbas oss i den rika världen. Sjukdomar orsakade av kemikalier i jordbruket i fattiga länder är därför svåra att bevisa i en rättssal. Även om sambanden är välkända sedan länge, saknas vetenskapligt material för att arbetarna enkelt ska kunna vinna sitt mål.
Mitt uppdrag som dokumentärfilmare är inte att vara advokat, forskare eller aktivist. Jag vill i första hand berätta en historia som kan nå ditt hjärta och förändra världen.
Med denna, kalla den naiva, förhoppning förberedde vi oss för världspremiär i Los Angeles. Tre dagar efter vi öppnat vår hemsida bananasthemovie.com tog Dole vår trailer till domstol för att få filmen stoppad. När domaren vägrade så skrev företaget advokater ett tungt, långt brev till oss, till vår amerikanske tv-partner och till samtliga sponsorer av Los Angeles Film Festival. Ett ”Cease and Desist”-brev. Ett lägg ner-lägg av-ge upp-brev.
När ett brev från ett storföretags advokater väl är avsänt så förvandlas spelet. Från detta ögonblick tickar taxametern. Varje pressrelease och uttalande måste kollas med advokat. Jag har sedan den åttonde maj förra året talat med amerikanska advokater varje vecka. Stundtals varje dag. Avsändaren vet att hans brev skrämmer skiten ur den andra sidan. Därför behöver inte en stämning eller ett hot om stämning ha någon riktig substans. Väldigt sällan avgörs de här fallen i rätten, en lagstiftning på yttrandefrihetens sida kommer aldrig att testas. För filmare, journalister, tv-bolag, filmfestivaler ger upp i förtid. Det är för dyrt att försvara sig. Det handlar inte om att ha rätt eller fel. Störst plånbok vinner.
Jag och producenten Margarete Jangård reste till Los Angles i juni beredda på att bli delgivna en stämning. Alternativet var att ge upp filmen. Att lägga sig ner.
Jag trodde att sympatin bland filmfolket i Los Angeles skulle ligga på vår sida, men när folk blir rädda försvinner solidariteten. Festivalledningen varnade oss: Är ni medvetna om visningarna här kan bli första och sista gången filmen visas? En stämning kan ta år att bemöta. Är ni verkligen beredda att offra allt för den här filmen?
De föreslog att vi bara skulle visa några klipp, för att undvika stämning. Med andra ord: De föreslog att vi skulle anpassa oss till dem som ville begränsa filmbranschens yttrandefrihet.
Världspremiären blev en märklig tillställning. Tio advokater från Dole inklusive företagets vice vd Michael Carter satt i publiken. Festivalens advokat hade skrivit ett brev som skulle skydda festivalen från en stämning – arrangörerna offrade alltså filmen, som pekades ut som lögnaktig.
Jag visste att allt jag sade kunde användas emot mig i en rättegång.
Jag höll ett långt tal före filmen, berättade om min svenska Pippi Långstrump-syn på världen. Om man är väldigt stark, måste man vara väldigt snäll. Och om Dole vill visa världen att man är stor, stark och snäll så ska man inte stämma dokumentärfilmare från Sverige.
Publiken visade sin värme efter filmen, men bara några veckor senare stämde Dole WG film mig och Margarete Jangård personligen. Kravet var att filmen och hemsida skulle läggas ner och att jag aldrig mer skulle uttala mig i ämnet.
Doles stämning har varit absurd, tom och innehållslös från första till sista mening. Så fylld av advokatyr, uppblåsta falska meningar som på ytan kan verka farliga, men när man dyker ner i texten skymtar bara gamla rika män som vill skrämmas. Män med makt som är vana att aldrig bli motsagda. Slavägare. Samma tradition, samma våldsamt omoderna tradition.
Skulle vi överleva detta? Och vem skulle stödja oss? Våra svenska finansiärer, Filminstitutet och SVT, sade direkt att de inte var beredda att ge oss ekonomiskt bistånd. Det här var vår egen strid. WG film med en omsättning på sju miljoner kronor om året ställdes mot Dole med en årlig vinst på åtta miljarder dollar.
Min advokat säger att Dole drog tillbaka sin stämning för att man visste att man skulle förlora i domstol. Jag tycker att den andra berättelsen, om solidaritet, är mycket vackrare.
En stödfond öppnades och självklart var det Mikael Wiehe som bidrog med största slanten. Två svenska riksdagsmän, Mats Johansson (M) och Luciano Astudillo (S), drog igång ett unikt samarbete och visade filmen i Sveriges riksdag. Ett upprop som krävde att Dole omedelbart skulle dra tillbaka sin stämning undertecknades av en majoritet av riksdagsledamöterna från samtliga partier.
Detta tydliga stöd för allas vår yttrandefrihet är ingen liten sak. När jag berättar den här historien för journalister och publik i andra länder blir reaktionen alltid densamma: Det skulle aldrig hända här!
Vi överlevde och mina tankar går till alla som stöttat oss under den här processen, men också till alla de filmare och journalister vars historier inte når ut.
Bananas! rullar nu ut i världen. Den har biopremiär i London den här veckan och går snart upp på bio i USA, Kanada, Tyskland, Österrike och Polen. I morgon kväll visas filmen i SVT. Då hamnar fokus rätt igen: bananerna vi äter. Se ansiktena på de män och kvinnor som offrat sin hälsa för vår fruktstund.
Fredrik Gertten
Dokumentärfilmare
