Lundell vacklar mellan ensamhet och romantik
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-08
Ann Charlott Altstadt om Ulf Lundells poesi – och hans förbannelse
En öppen vinter är egentligen inte så mycket prosalyriska texter som en komprimerad Ulf Lundell-roman. Snart 60, döden närmar sig och livet ska summeras. Tematiken är välbekant – folkhemmet förlorat, modersseparation och faderssvek, kvinnor, alienation och uppbrott – men här tuktad till svalkande stramhet. Han kanske alltid ska skriva så här beskuret. Romanernas textsjok, den till synes ofiltrerade subjektiviteten, den monomana pratsamheten, har gjort att jag aldrig känt mig inbjuden utan tvingats bli åhörare och publik, som till så många andra män.
Lundells kvinnoporträtt brukar betraktas som problematiska, men är bara en logisk följd av att han är romantiker, men inte i meningen flottiga stråkar utan i förhöjd sinnesstämning. Mer 1700-tal än 70-tal. Det stormar, åskar och naturen ner till minsta fågel är besjälad, bär bud om förlust och understryker längtan efter omöjlig sammansmältning.
” nu
springer hinden från sin årsunge
tvärs igenom diset på ängen,
det är bortstötningstid
en kallfront skickar detta stora vita disiga brev
det måste
bli höst …”
I fjärran hägrar alltid någonting – en kvinna, ett liv, New York, Toscana, Österlen. Och nu i förorten Aspudden är det Stockholms city i guldgult ljus, neonfärger eller dis som representerar det ouppnåeliga.
Grabbarnas Uffe eller romantikern Lundell är egentligen djupt allmängiltig. Vi har alla en speciell sten från barndomen vi alltid bär med oss, vi minns en getingsommar och grodyngel, föräldrarelationen är ett oläkt sår och även borgerliga människor ser i dag det solidariska samhället sönderfalla och förskräcks över skitkulturen i dess ställe. Lundells estetik klär sådana känslor av igenkännande i sårig skönhet.
Hans prosalyrik känns på något sätt uppenbarad, utan hemligheter. Jag tror det hänger samman med att jag omöjligt kan skilja personen, hans livshistoria, från hans text. Ulf Lundell är inte bara personlig, han är privat. Sedan 80-talet tror jag mig känna honom bättre än han gör själv. Jag blir en biktmor och allt jag tänker när jag läser är: hoppas han blir lycklig, är han verkligen så ensam? Varför fattar han inte att det där förhållandet, flytten, flykten aldrig kommer att funka?
Lundell är själva urtypen för det Manliga Geniet med privilegier i form av unga kvinnors kärlek, mäns hängivenhet och röda mattor, oavsett beteende. Även på toppen är han outsidern, såsom konstnärsmyten föreskriver, men han kommer ändå inte att lyftas upp till nästa snäpp på den manliga hierarkistegen.
Samtiden kommer aldrig att utnämna honom till Den Store Humanisten, för han vägrar lägga sig för den. Till slut kommer dock även hans belackare att hylla honom – det är belöningen som tillkommer den ihärdige som gör sin grej år efter år. Urberget vägrar erodera och vindarna ger upp och tvingas vända.
Men Uffe, det manliga är inte ensamheten, utan att alltid dra. Du är ekonomiskt privilegierad, du kan dra hela tiden. Det är också din förbannelse.
Ann Charlott Altstadt